playwood recenserar

2007-10-22T02:04:00.001-07:00

I sandlådans rike

(För det första vill jag säga att detta skrevs 22 oktober men jag ville redigera inlägget innan det släpptes. Som vanligt blev inte något gjort med detta så jag släpper den oredigerad nu några månader senare.)

För att tidigare varit en novis i barnområdet har man nu vuxit och utvecklats till en ren mästerlig barnbehandlare. Visst har jag aldrig haft några problem när det gäller själva lekandet med de små människorna men detta handlar om helt andra saker. Man ska ha 100 % koll, man ska vara snäll, man ska vara bestämd, man ska hinna med mycket, man ska vara innovativ samt kanske det viktigaste, man ska även försöka leva själv. Det är bannemej inte lätt. Det är en underdrift att säga att barn är krävande. Det är samtidigt även en underdrift att påstå att barn endast är goa och söta, de är fan så mycket mer än så. Det är nämligen den synen jag hade på barn tidigare men de är "riktiga" människor. Levande och fulla av förväntningar. Har man som barn tråkigt i en minut så visar man detta. Har man roligt i en minut så visar man detta!

Jag kan börja min berättelse som föräldraledig med att dra en skiss på hur mina dagar brukar se ut.

Den digitala siffran 6:30 blinkar till på videon i sovrummet samtidigt som jag hör ett litet svagt "Dähh" i örat. Jag vet vad som väntar inom en halv minut och visst där kom handflatan rätt över tinningen. Åhh så trött jag är!!! Varje dag känner jag en viss optimism hugga till i mig och förhoppningen om att hon ska somna om är lika klar som mina sömndrucka ögonlober kan urskilja hennes leende. Efter tio minuters förhalande av min uppstigning ger jag upp med övertalningsförsöken om en liten stund gosande i bingen och jag sätter mig upp i sängen. Alice är inte sen när hon kanar ned på golvet och langar upp ett par byxor till mig och två sekunder senare flyger det även upp två par strumpor. Jag inser att denna viljan inte går att spjärna emot.

Vi tar oss ut i v-rummet och slår på morgonprogrammet på teven för att sinnena ska vakna till liv och sätter oss på golvet med dagstidningen framför oss. Fram med ett pussel eller något liknande och fokus på att få Alice intresserad av att fastna i lekandet. Nu gäller det att hinna ögna igenom sportdelen innan hon har tröttnat på sin lek. Oftast får man avbryta efter förstasidan och därmed tvingas man avvakta med att läsa hur blåvitts senaste match analyseras. Nåväl hittils ingen skada skedd då Härd med adepter oftast inte har mycket att komma med. Dags för frukost och dagens första pärs. Ska man få i henne tre brödbitar, två skedar yogurt eller ska det bli ännu värre idag? Sämre frukostätare har man sällan skådat. Som tur är så kan man köra det gamla banantricket om någon timme. Inget problem är så stort som matproblemet hos oss småbarnsföräldrar, tror jag i alla fall. Frukosten avklarad. Vad gör man nu? Ett nytt försök med sporten? Leka lite? Se om det finns något bra barnprogram? Orkar man gå ut en sväng innan sovningen? Det slutar oftast med lite lek blandat med tv/tidningsläsning.

Sovning ca 10 till 11 för henne. Jag vilar ut genom lite läsning, data eller XBOX. Sedan är det dags för lunch. Återigen en liten oro för dålig matlust men nu har aptiten ökat och oftast är humöret på topp. Nu gäller det att sätta fart för denna goa tid måste utnyttjas. Innan hon blir trött, grinig eller hungrig igen. På med alla kläder och hasta ned till stora lekplatsen där det är stort ståhej. Det stora barnen skriker och knuffas. De så barnen ramlar och gråter. Kö till gungorna och en livsfara framför och runt rutshkanan. Kaffet jag köpte har blivit kallt och leksakerna ligger utspridda över en yta på 30 m2 och ungarna byter bort eller stjäl hej vilt av varandra. Mammorna sitter och pratar med varandra samtidigt som jag springer runt och reser alla omkullvälta ungar samtidigt som ett extra öga hålls på Alice. Inte springa framför rutshkanan, inte framför gungorna, inte in i buskarna, inte fram till alkisarna, inte klappa den hunden utan tillåtelse, inte ta hans kratta, inte... inte... inte... vart fan tog hon vägen nu då? De flesta ungarna är dock snälla och mammorna är ganska trevliga. De verkar även uppskatta att man som kille är nere på lekplatsen.

Två timmar senare och efter ett besök i mataffären går man uppför Danskavägen med ett tröttkört barn. -Det är nu bara tre timmar kvar till du ska sova nu Alice säger man i munter ton samtidigt som man ser att hon håller på att slockna i vagnen. Helvete, det går inte! Då somnar hon aldrig ikväll. -Men Alice, vi är ju snart hemma! Ok, jag småspringer nu med den tunga vagnen samtidigt som jag försöker roa Alice. Svettig kommer man fram till gården och Alice vill helt plötsligt leka mer i gårdens sandlåda. -Men pappa är frusen gumman, vi ska gå in till mamma nu!

Dags för middag och det äts helt okej. Skönt nu kan mamma ta över lekandet en liten stund medan pappa vilar lite grann, är min plan. Men det blir inte så för mamma måste plugga lite till och det blir till att sätta sig och läsa böcker man läst 500ggr förut. Nallen låter fortfarande inte katten vara med och leka och slår katten i huvudet. Katten svarar med att bitas och sedan blir det kompisar, the end. Förbannat bra bok. Den rekomenderar Alice. Vi åker lite Bobbycar och sparkar lite boll. Jag gör ett försök att gå in på internet när Alice fastnat med sitt pussel men hon genomskådar smitningen och kommer genast fram till att det är hennes dator som jag inte får vara med att leka med, annars får jag kanske en kloss i huvudet.

Så, äntligen dags för kvällsbadet och vällingen. Tre minuter i 19 sover hon och man står och tittar på förundrat. - Hur har vi kunnat skapa ett sådant fantastiskt barn?

Lite käk, lite TV och sedan är det sängen som gäller. -Imorgon ska jag ta tag i det och gå till Valhalla med Alice. Det blir kul. Eller så tar vi det nästa dag för det ska bli fint väder och då är det ju skönare att gå ned till lekplatsen. - ZZZZzzzzzz

2007-10-15T11:21:00.000-07:00

Vad är det som hänt med alla coola fotbollsnamn?

Nu kanske alla skulle tro att jag skulle riva av en avhandling över hur det är att vara hemma med Alice dagarna i ända men så blev det inte. Det blir istället en liten lätt irritation över hur fåniga dagens namn är i den ädlaste av sporter. Förr i tiden fanns det mängder av grymt respektabla namn som man rabblade upp i alla olika laguppställningar men nu är de som bortblåsta.

Där man ser det som tydligast (och där min reflektion en gång startade) är i brasilianska landslaget.

Vad sägs om denna uppställningen?

Dida (helt ok)
Cafu (trist) Lucio (helt ok) Juan (töntnamn), Roberto Carlos (har bliviten klassiker)
Edmilson (Tråkigt) Juninho (Tråkiga inho på slutet ) Kaka (Coolaste idag)
Ronaldo (Boooring) - Robinho (Så fantasilöst) - Ronaldinho (Lika booring)

Namnen på denna elva är grymt fantasilös. Det var bättre förr. Tänk denna elva!

Taffarel (Lika grymt som han var säker på plan) -

Roberto Rivelino (Funderar starkt på att byta till detta namn), Éder Alexio de Assis (Eller till detta), Batista (Det låter stenhårt), Falcao (Liksom denna mur)- Zico (Världens bästa spelare med världens bästa namn), Dunga (Dunga mig gul och blå), Socrates (Lika spelinteligent som sin namne), Garrincha (man blir uppsnurrad bara genom att se detta namn) - Pelé (Kort och gott), Bebeto (Lite fantasilöst men klart coolare än Ronaldinho)

Vilken utveckling det har skett bland alla idoler och fotbollsgenier. På plan håller väl de flesta samma statut men kult samt namnmässigt har vi gått bakåt. Vi kan även se hur det sett ut i vårt smala land. Här har fantasin inte direkt flödat bland alla fotbollsföräldrar. Ta bara allas vårt kära Blåvitt. För något år sedan hette stjärnorna: Karl Svensson, Dennis Jonsson, Magnus Johansson, Bengt Andersson... Ni har väl inte somnat? Låt gå för Magnus då han har ett så "fyndigt" smeknamn som "Ölme", som kommer från hans hemort Ölme. Vilken fantasi! Ungefär som vår forna storspelare Långås...

Tänk förr på 80-talet. Då hette stjärnorna Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Glenn Schiller, Glenn Holm och Dan Corneliusson. Snacka om statusnamn eller varför inte "Röde"Ruben Svensson! Gå ytterligare några decennier tillbaka så var det Bebben och Fölet, Brasilien klass på de namnen!!

Hur ska detta sluta? Jag hoppas vi är på rätt väg i Sverige i alla fall. Med namn som Wernbloom, Vasques och Moses Sewanboko går vi en god framtid till mötes. Bara hoppas att Brasilianska föräldrar/spelare kikar på det inovativa landet i norr och lägger ned dessa jävla Cicinho-namnen nu!

Fan va länge sedan jag skrev en blogg. Detta speglar nog resultatet på denna samnt att man har blivit avbruten minst 25 ggr + en liten radering av lilla filifjonkan när hon helt plötsligt hittade powerknappen. Vi hörs snart och då ska jag berätta om hur det är att vara pappa"ledig" och hur fan jag hamnade på en gudstjänst i kyrkan.

Playwood - Din röst från avgrunden

2007-05-08T11:51:00.000-07:00

Time out

Första lediga dagen+natten. Alice var hos mormor redan vid femtiden och jag var och spelade match. Två timmar slappande innan det var dags att traska ned till Daniel som bjöd på partaj. Det blev inte jätteblött men det räckte till för att man skulle vakna upp med en lättare huvudverk och total torka i munnen. Planen var att det skulle sovas ut för flera veckor framöver men jag pallade bara till 9.00. För pigg för att sova, för trött för att gå upp. Det fick bli att slå på en gammal vhs-rulle i sovrummet. Detta har jag inte gjort på över sju månader. Jävlar va gött det var. Ett glas saft, en bit ost och skink-paj från dagen innan och 21 grams på video. Bakfyllan fick komma i andra hand, här skulle njutas.

Alice har nu kommit på två nya grejer.
1. Hon kan förflytta sig på golvet. Detta betyder inte att hon kan krypa på ett fördelaktigt sätt utan att hon kan hasa sig framåt tillräckligt långsamt att hon blir pissed off. Då måste man resa sig upp och sätta henne upp eller på något annat sätt tillfredställa henne. Det är inte det att jag ogillar att leka med henne, utan det är mest att det pågår hela tiden. Det är dock till störst del riktigt roligt att följa hennes framsteg, samt att jag inte är med henne hela dagarna som Mia är. Hon är en grym mamma, by the way.

2. Hon har kommit på att man inte behöver somna direkt man blivit islängd i sin spjälsäng. Man kan krypa/kravla även här. Även detta leder till frustration hos Alice, vilket återigen leder till att det blir ett himla rännande mellan soffan och spjälsäng. En timme tog hon på sig idag innan hon slutligen gav upp i sitt kämpande mot John Blunds bluff-sömnmedel.

Hon är ändå jävla go mest hela tiden den lilla prinsessan. Vi har börjat med en rolig lek (för pappa alltså) nu. Hon är målvakt med dörrkarmen som mål och jag är utespelare som övar frisparkar. Detta leder till att hon gapskrattar och att jag kan förbättra min höger utsida.

Nåväl, jag nöjer mig denna gång och bjuder på lite bilder på Alice Sprallis...

Playwood - Er utvilade småbarnsfarsa

2007-03-20T13:09:00.000-07:00

Domedagen

Nycklarna lämnades in en efter en samtidigt som tankarna flög hit och dit. Klarar jag detta? Samtidigt som jag drömde mig bort lämnade även mina livlinor bakom ryggen på mig och till slut fanns bara jag kvar i detta stora ensliga bygge. Nåväl, några kvarliggande paket samt de förfärligt dånande palllyftarna som till min förfäran strategiskt hade placerat sig ut i varenda liten skrymmande vrå i den stora lokalen.

När jag återvänt till verkligheten insåg jag att jag faktiskt var helt själv inne i trafikledarrummet. Jaha, vad ska jag göra nu då? Första gången jag har kvällen helt själv! Denna tanke hade funnits där under dagen men inte så här stark och inte så här skrämmande. Vet jag vad jag ska göra? Klarar jag mig med min fusklapp? Tänk om någon ringer och ställer kluriga frågor? Den största frågan kom sist. Kommer jag hinna klart med allt och om jag inte gör det, kommer de acceptera att jag sätter upp 7 timmars övertid?

Jag slog snabbt undan tankar som: "tänk om jag bara hade fortsatt vara chaufför" och tog tag i första bästa uppgift. Efter denna gick jag på nästa och nästa och nästa och nästa, som om jag aldrig gjort annat. Fan vad bra det gick. Någon gång stötte jag på problem men även detta löste jag på bästa sätt. Tror jag i alla fall. Sista lastbilen var ivägskickad, statistiken var ifylld, åkarfaktureringen var gjord, morgondagens arbetspass var fixade, postförskotten var prickade, skrivbordet var rensat, outlooken var rensad, golvet var rensat, portarna var låsta, telefonen var överkopplad. Var detta verkligen allt? Jag måste ha glömt något? Den typiska "stängde jag av spisen?" frågan gäckade mig men med det självförtroendet som jag jobbat fram under kvällen hjälpte mig att enkelt finta bort tankespökena. Larmat och klart. Vips stod jag vid cykeln och låste upp det sönderärgade låset.

Hemfärden var grym. Nöjd som jag var efter att ha förlorad arbetsledarsvendomen var det inte svårt att bemästra backarna upp till Lunden. Det är verkligen att man växer med uppgiften. Det är alltid något man bör ha i bakhuvudet när man tvekar över ett vägval. Ta chansen när du får den!

Kommer aldrig lära mig att stava till Heipa men jag gör det ändå!

Playwood - your master when you want to

2007-02-03T11:52:00.000-08:00

En vanlig vecka

Efter ett herrans tjöt från min bror förstår jag att jag försummar min plats på blogen genom att uppdatera denna alltför sällan. Han har nog rätt. Man måste ta lite plats från alla tokar som finns här ute i cybern och författa lite anständig skit.

Den veckan som varit har varit ömsom bra ömsom dålig. Förra helgen var vi på firmakonferens med poståkeriet uppe i skövde. 380 pers som arbetat inom posten i hela sitt liv och där alla tydligen kände varandra. En väldigt rolig föreläsning var det med en riktig ironiker från galenkonsult http://www.accentevent.se/accentevent_konf.php?show=johnny . Hyr in honom om ni har tråkigt någon helg.

Det var givetvis fest efter detta och mycket intressanta händelser uppspelade sig. Jag hade iof förväntat mig mer. Den äldste på mitt jobb var helt redlös då det var dags för middag. Fick dock stöd från två kamrater för att komma ut från toaletten. Han är 64 år och har jobbat inom posten hela sitt arbetsliv. Han kunde känna sig trygg bland alla sina vänner. När jag sedan somnade på några arbetskamraters rum framåt tretiden fick jag en tankeställare. Jag har inte alls samma trygghet som 64-årige Bodin! Med ett ryck ställde jag mig upp, sa till de andra "jag går och lägger mig", vilket jag också gjorde. Lycklig vaknade jag upp, åt grisigt god frulle, satt av tre timmars föreläsning och två timmars bussresa. Väl hemma kände jag mig trygg igen.

Nåja så illa är det inte. Ingen sömn denna helgen, då önskar man sig en lugn paketvecka. Glöm det. Den värsta veckan sedan julruschen. Fy fan. Somnade ofrivilligt på soffan vid tio på fredagskvällen efter en riktig mysig kväll med Mia. Idag, lördag, är jag ensam hemma med lilla Alice. Det har hittills gått över förväntan. Hon skrattade, åt och somnade. Hon är ljuvlig!

Har en kanonbild på henne från ett försök att äta katrinplommonpurré. Jag kommer förhoppningsvis blogga snart igen. Jag tycker faktiskt det är sköjj.

Playwood - Tröttarnas trötter

2006-12-30T02:50:00.000-08:00

Mellan julstress och nyårsbestyr

Sitter här och nu framför datorn samtidigt som jag sneglar på tv´n. Det är "Alla vi barn i bullerbyn". Det är inte Alice som tittar för hon ligger och sover, det är Mia som nyss stigit upp. I brist på något att läsa om i Blåvitts "silly season" så kanske man skulle uppdatera sin blogg lite grann, tänkte jag innan jag drog igång. Fan vet vad man ska skriva om nu när det inte händer allt för mycket.

Julstressen är ett klassiskt uttryck. Förr har detta endast inneburit stress inför julafton, vad gäller julklappsinköp och letande efter julpynt och omslagspapper. När julafton väl infallit har man bara tillåtit sig att sitta och njuta av den lugn denna dag innebär. Jag menade innebar! Nu har stressen bara accellererat då juldagsmorgon uppdagats.

Hur ska vi få med oss allt till morsan? Barnvagn, babysitter, filt, ombyte, pjamas, blöjor, julklappar etc. kommer Alice kunna sova borta? Kommer Alice somna om efter att vi kommit hem? Allt detta skulle komma att upprepa sig igen, dagen efter på julafton nr 2, när vi skulle he till svärmor. Det underlättade dock att vi fick lånat med oss morsans bil, även om detta skulle innebära en parkeringsbot på 600 några dagar senare. På julafton nr 3, annandagen, skulle vi äta på restaurant med Mias farsa m fl. Vår plan var då att Alice skulle sova under tiden då vi åt maten. Givetvis så var hon vaken hela tiden, fast hon är ju så snäll. Hela denna jul slutade i noll% utvilning för mig. Som tur var det jäkligt lugnt på jobbet de tre dagarna som vi behövde slava på mellan jul och nyår.

Nu är i alla fall stressen över för detta år. Bara en dag kvar och jag ser fram emot nästa då Alice kommer göra nya framsteg här i livet.

Årets sämsta tajming får som vanligt Morgan stå för när han ständigt dyker upp på de mest olägliga stunder. Inget ont om Mogge och hans resor hit från Malmö är alltid välkommna och roliga men senast kom han när jag hade varit borta från Mia och Alice några kvällar helgen innan. Då var det inte läge att pipa iväg ytterligare en kväll. Denna gången har han gjort det igen. Nu kommer han hit när Micke är på sitt årliga besök från Australien. Okej att jag kommer träffa bägge två men tajmingen är som den är. Den kan alltid vara bättre.

Hepa, som Tåbbe skulle sagt

Playwood - Årets tomte

2006-11-21T11:29:00.000-08:00

Äckelinlägget - som inte blev så äckligt

Varför finns det olika typer av humor? Kanske på grund av att folk har olika typ av humor eller rättare sagt uppskattar humor på olika sätt. Det finns dem som älskar typisk slapstick (Papphammar), några älskar Jim Carreys minspel, många älskar Adam Sandlers... ja vad fan det nu är och andra går igång på helsjuka John Cleese (jag inräknad). Det finns dock en kategori i humorns värld som är lite förbjuden och något man inte gärna öppet visar att man uppskattar. Några gör det dock... jag är en av dem. Kiss och bajs-humorn. Fan va bra och vad roligt man kan ha åt den. Jag är dessutom säker på att detta är något som tilltalar de flesta. Detta är ju något man börjar med i tidig ålder.

Som när man var 4-5 år och morbror Thomas berättade att han hade något fel på sitt finger. Det enda sättet att rätta till det var att jag drog i det och vad hände? Givetvis så la han av en brakare som han hade sparat på ett bra tag. Istället för att hålla för näsan och fördömma detta vidriga beteende så låg man på golvet sparkandes av att man höll på att kikna av skratt. När han fem minuter senare hade problem med två fingrar som han inte kunde få ihop och att lösningen var att jag klämde ihop dem, givetvis med påföljden av ytterligare en rökare, dök ytterligare ett asgarv över mig. Så kul kan fisar vara!

Att denna humor skulle försvinna bara för att man blir äldre tror inte jag på. Det är snarare så att det blir roligare med åldern tack vare dess förbjudna ämne. Det kanske inte hade varit urkul om min morbror hade dragit samma gamla skämt för mig nu... eller det hade det nog nästan på grund av överaskningsmomentet. Vem har heller inte skrattat åt situationen där Jeff Daniels har fått i sig laxeringsmedel i Dum dummare. För oss som kan med att skratta åt det. Andra vuxna som belyser detta humoristiska ämne är den omtyckta komikern Hasse Alfredsson på Blommig falukorvskivan har han en låt där han sjunger "Kiss och bajs", vilket följs av ett asgarv. Tänk bara hur komiskt ordet "prutt" faktiskt är...

Detta blogginlägg skulle egentligen handla om hur jobbigt det kan vara när man måste hålla inne på sina gaser och vilka problem detta kan medföra. Nu får ni tyvärr inte veta mina tankar om detta och hur jag löser problem som detta. Too bad!

Playwood - Er kiss och bajsgubbe i postbilen

2006-11-17T12:31:00.000-08:00

Mellan blöjbyten och nattliga eskapader

Vilken vecka det har varit! Jag tänker inte på att Göran Persson burdust tränger sig förbi alla sina vänner "svenska folket" i bostadsköerna eller att Rami "närsynt" Shaabaaaan vann årets målvakt på fotbollsgalan. Nä jag är mer inne på mitt egoistiska jag. Min vecka. Min pappavecka, min jobbvecka, min sambovecka o.s.v. Tuff har den varit!

Jag började givetvis som alla andra med en måndag. Även om jag hade föredragit att dra igång med en tisdag. Ni ska då veta att jag hade en helg med ansvar för nattamning i ryggen. Givetvis skulle det regna i princip hela veckan. Detta gör att min postbil immar igen hela tiden och jag får gambla varje gång jag kör ut i en korsning. Efter ett tag lär man sig hur man har störst chans att överleva i traffiken utan att se ut genom sidrutorna. När en bil precis kör förbi ska man stå på gasen och hoppas på att en eventuell bakomliggande bil inte sitter som ett frimärke på den bil man ser. Man ska även utnyttja att man kör en så stor bil. Detta kan leda till problem då man stöter på en lastbil eller buss men dessa är samtidigt väldigt långsamma. Skulle olyckan vara framme kan man alltid skylla på att man sitter på fel sida, vilket försämrar ens uppsikt.

Efter en hetsig förmiddag så tar jag mitt första stopp efter lunch. Det är ett dagis som behöver fylla på sitt förråd av skrivarpapper. Dessa lådor väger en hel del så mitt beslut att använda mig av säckkärran kändes helt rätt, speciellt för den stackars ryggen. Jag öppnar bakdörrarna och sträcker mig efter den gula hjälpredan men ser till min förvåning ingen! Helvete, tänker jag och ringer till vårt huvudfäste för att kolla om den står kvar på lastbryggan... men icke. Det var bara till att borra ner huvudet i marken och börja bära. Mör och svettig började min jakt på säckkärran. Som tur var hittade jag den, men jag hade tappat många viktiga minuter som skulle köras in. När man stressar så brukar ju de fatala misstagen uppstå vilket självklart skulle drabba mig. När jag kommer till mitt för dagen näst sista stopp öppnar jag skåpet för att ta fram deras sju paket, men vad skådar mina ögon? Endast sex paket ligger framför mig addreserat till esab. I och för sig ligger många paket längst bak i skåpet som jag hämtat in under dagen men efter fem minuters letande ger jag upp. Jag får väl ge dem det imorn, tänker jag. Svetten rinner och jag nämner inget om det försvunna paketet då jag överlämnar sex paket till Johannesson... eller om det är Lindgren. Jag lär mig aldrig skillnad mellan dessa två damer.

Tillbaka på posten lastar jag ur bilen, ganska hoppfylld över att få syn på Esab-paketet, men icke. Hoppas det inte var något dyrt var min första tanke.

Jag kom hem sent den dagen och var jäkligt trött. Jag kunde dock inte deppa ihop när det första jag hör vid min entré i hemmet är, NU KOMMER PAPPA!!! Vad ska man säga. Man smälter. Hur trött jag än var var det bara att kasta sig över tjejerna där hemma. Resten av veckan har varit något bättre men jag var ju bara tvungen att gnälla lite extra i början av bloginlägget för att någon skulle vilja läsa skiten.

It´s a dirty job but someone got to do it!

Ps. Paketet kom fram dagen efter och jag tänker inte säga vad det var eller vad det var värt. Jag hade lämnat det till en annan kund och Esab fick aldrig veta något!!! Det är faktiskt inte så immigt i bilen och jag skulle aldrig chansa på det sättet. Jag förvrängde sanningen lite men jag tror ni förstod det. Jag måste i alla fall säga så ifall någon från posten skulle läsa här inne. Ds.

Playwood - er vägens riddare

2006-10-12T11:56:00.000-07:00

Alice
Eftersom det är svårt att beskriva det lilla knytet så vet ni ju vad man säger om en bild. Här kommer ett par bilder på Alice. Alltså ett antal tusen ord!

2006-10-09T09:38:00.000-07:00

En tuff men underbar vecka

Jag som alltid trott att en kortlek kan lösa alla problem som baseras på långtråkighet och tristess. Nu vet jag att det inte är sant. När man är nära en förlossning så klarar man inte att spela vare sig chicago, skitgubbe eller tjuv. Man klarar inte av att göra ett jota.

Denna vecka har varit slitsam. Mia har mått dåligt av nervositet och smärta. När ska denna bebis komma har varit ett återkommande mantra som jag fått uppspelat för mig både per telefon och live då man kommit hem från postbilen. Att gå iväg till jobbet varje dag har varit plågsamt då ovissheten hela tiden legat över mig som ett ihärdigt åskmoln. Vi har varit uppe ett par gånger på sjukhuset för att kolla läget men hela tiden fått svaret att man får gå hem och vänta på att det ska hända. Vad är det som händer då? Värkarna finns ju hela tiden, och hur vet man hur kraftiga dem ska vara innan det är dags?

Natten till fredag vaknade jag av att Mia satt upp i sängen och sa att nu är det nog dags. Nu igen tänkte jag, men gick upp och tog en liten matbit för att orka sitta uppe och stötta henne. Värkarna ökade succesivt och vi ringde upp till förlossingen som erbjöd oss ett förlossningsrum med tillhörande barnmorska. Utanför sjukhuset gick det ett par, där tjejen knappt kunde gå. Vi rusade givetvis om dem för att inte missa vår erbjudna säng. Mia var öppen drygt en centimeter och en lång väntan låg framför oss. Hur skulle hon orka, tänkte jag.

Det gick dock ganska fort när det väl satte fart och efter lite badande, ryggmärgsbedövning (edupiral) och lustgas var vi framme vid krystvärkarna. Mia var helt förstörd och hade nu gett upp ett flertal gånger då hon erbjudit (milt sagt) oss att plocka ut ungen utan hennes hjälp. Hur fan skulle detta gå, gick det runt i mitt huvud. När jag sedan såg hur barnets puls minskade markant samtidigt som mängden läkare mångdubblades i rummet ångrade jag att jag inte sugit i mig lustgasen som Mia tidigare erbjudit mig under ett av sina värre rus. Helvete, tänkte jag, när vi var så nära.

Hämta sugklocka, skriker en. Tryck på nu, skriker en annan. Ge mig en porkubiskum neutralus bla bla bla *, skriker en tredje. Jag gör allt för att hålla mig vid medvetande samtidigt som jag kämpar för att hålla mig uppe på benen. Till slut hör jag något som jag kan relatera till och som måste vara positivt, Jag ser huvudet. Skönt, kom igen nu Mia tänker jag, samtidigt som jag tittar på henne och tänker, det ser inte så bra ut.

Slutligen dimper tjejen ut och läkarna kastar sig över henne likt gamar och hyenor över ett skadat kreatur. Gör något, gör något, gör något. Vet inte vad som händer sedan men Mia frågar vad det blev och jag ser helt chockad ut. Hur fan kan hon tänka på det nu tänker jag nog. En flicka säger jag samtidigt som jag inte vet om jag ska gråta eller le för att ge henne hopp. Pappan hänger med oss, säger en sköterska. Jag tittar på Mia och vänder mig till sköterksan, jag kanske ska stanna här, säger jag och nickar mot Mia. Du följer med säger de i samma ögonblick som de drar in mig i ett rum som jag inte har en aning om vart det låg.

De kontrollerar att allt är ok och jag ska klippa navelsträngen. Det var nog det sjukaste av allt. Jag har precis slitits mellan hopp och förtvivlan samtidigt som jag är i chocktillstånd. Då ska jag klippa navelsträngen på den lilla tjejen. Jag ska nog inte... försöker jag men sköterskan ger fortfarande inga alternativ. Alla pappor gör det, hör jag samtidigt som jag står med en sax i min hand och måttar med darriga händer. Jag klarar det och allt har gått bra. Tårarna kan inte vara närmare. Helt sjuk känsla. Nu är jag pappa!

Hon är jättefin så klart och heter Alice. Har aldrig varit stoltare än nu, samtidigt som man är orolig hela tiden att något ska hända. Jag ska nog avsluta nu men detta ämne kan nog dycka upp igen.

Att bli pappa är det största som har hänt mig och detta får därför högsta betyg av mig.

PPPPPPPPPP
/ Playwood - en jävla stolt pappa

* Läkarspråk/latin

2006-08-24T04:22:00.000-07:00

Att ljuga för sig själv

Jag tror jag talar för många i min ålder när jag tar upp detta ämne. Att gå över gränsen 30 år har sina pris. Allt är inte lika lätt längre, som det en gång var. Då man var ung och stark. Jag lurade mig själv häromdagen då jag kom hem från poståkeriet efter att ha jobbat i 13 timmar, cyklat till och från jobbet (på hisingen), trampat på för fulla muggar uppför mördarbackarna hem till mig. Jag öppnade dörren och rusade in till Mia och stolt skrek ut, - Jag känner mig starkare är någonsin!

Jag gjorde verkligen det. Jag hade inga problem att trampa uppför den backen jag annars kliver av cykelnför att bestiga. Jag hade tränat dagen innan utan att drabbas av de sedvanliga krämporna i knäna. Jag var nöjd och stolt. Hade jag min formtopp nu?

Svaret dröjde inte mer än 8 timmar när jag skulle upp för att avverka nästa poståkerietdag. Segt att gå upp kl 6.30, segt att cykla ut till hisingen, exportgatan, segt att spinga omkring med paket, segt att jobba över en halvtimme och rent förjävligt att trampa hem uppför de där backarna som helt plötsligt hade växt sedan dagen innan. Kan verkligen lite regn ge asfalt ny tillväxt.

Nu har jag lovat mig själv att inte lura mig själv på förhoppningar om en framtid som allsvensk spelare eller en toppatlet inom någon annan idrott. Jag är över 30 och jag fejsar faktan.

Playwood - er förlust av en framtida blåvittspelare

2006-08-07T13:18:00.000-07:00

Att leva med en en gravid flickvän del 2 och fan så mycket längre gånget

Nu har det gått ett tag eller rättare sagt två dryga månader sedan senaste text där detta ämne behandlades av mig utifrån mina egna ögon, öron och övriga sinnens betraktelser. Som ni vet så är det väldigt intressant och spännande att göra uppföljelser av alla dess slag. Vare sig man heter René Gnyberg, Robert Aschelberg eller Janne Jugesson så väljer man dessa vägar att gå för att suga ut den sista droppen av sitt alster, som man desperat slickar av ett kolapapper i sitt sockerbehov. Jag tänkte följa detta mygelaktiga exempel.

När ens partner vandrat in i åttonde månaden av graviditeten så följer en del problem som man som problembidragare måste ta ansvar för. Den tidigare så smärta och smidiga flickvännen som tidigare kunde studsa upp ur sängen på morgonen (även om detta aldrig har hänt) kan nu inte ta sig upp utan min baxningsteknik, där man tar spjärn med bägge fötterna mot sängens långsida samtidigt som man tar ett fast grepp kring flickvännens underarmar och drar för allt som man är värd. Viktigt är att man ignorerar knaket som träramen ger ifrån sig då ett uppehåll i arbetet kan medföra sprickor i träet.

När man fåttt upp henne på fötter så gäller det att snabbt få henne att sätta fart mot toaletten då det brukar uppstå ett ganska akut behov av detta varannan timme. Att gå ut är nästan ingen idé om man ska längre sträckor är ut i svalen. När man kommer så pass långt så är blåsan oftast ganska full.

Ett annat bekymmer när man kommit så här långt i graviditeten är att det inte längre finns några namnalternativ kvar till barnet. Vi har nu gått igenom de namn som finns i almenackan och är väl vid detta laget inne på det finländska namnutbudet för att finna något som inte redan varit ett uttjötat alternativ. Antagligen så slutar det med att han/hon får döpas (icke) till det nuvarande namnet "Bebben", vilket i blåvita kretsar inte är fy skam.

För att vara helt ärlig så är detta ett ganska jobbigt stadium för Mia men hon har växt till en kämpe som jag inte tidigare sett hos henne. Detta gör det lättare att stanna hemma och ta hand om henne istället för att träffa dem jag känner, vilket jag ändå har ganska dåligt samvete för.

Nu har jag inte tid med er längre för jag har en och en halv att ta hand om.

Att ha en gravid flickvän

PPPPPPPP

Playwood - er polis i sandlådan

2006-07-23T07:37:00.000-07:00

Enveten, snål eller bara korkad?

Jo nu när det snart är dags att få en avkomma så gäller det att inte stå där barskarpad in på bara skinnet och inte kunna köpa blöjor, nappar och annat som det lilla folket behöver. Eftersom det finns kameror i dagens samhälle så måste man kunna stå till svars i framtiden då den lille växt upp och funderar på varför denne hade tvättade tygblöjor eller aldrig sög på napp. Därför kom jag på att man behövde skaffa sig en extra inkomst. Börja sälja av gamla prylar som inte längre används. Det finns bannebej en marknad för allt. Försäljning av prylar har även medfört ett sätt att få dagarna att gå då det alltid verkar hända något i samband med försäljningarna.

Jag skulle sälja min bäddsoffa som jag bekant köpt för att ha i mitt spel/datarum, som numer är ommålat i en könsneutral grön färg. Till slut så ringde det en herre från skaraslätten som genast fick mig att förstå att han verkligen ville ha den och var villig att lägga upp 500 tunga. Han och frun dök upp med en hästtransport bak på bilen och förklarade att han hade lite ont i knäet. När vi började bära ner den jäkligt tunga soffan så vek sig knät och han satt som fastkilad mellan soffan, väggen och trappan. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och hur man nu skulle kunna slå dem på pengar.

Nåväl han skuttade ut till bilen medan jag och frugan bar ut soffan och jag fick mina dollares. Det värsta var när jag kom upp till lägenheten och Mia frågade om jag gav tillbaka en hundring. Fan, jag hade inte bara invalidiserat gubben, jag hade dessutom tagit ett överpris på soffan då det utsatta priset var 400 kr. Pinsamt!

Nästa försäljning gällde brorsans gamla nintendo 64 med 4 spel och två kontroller. Till slut var det en tjej från Eskilstuna som nappade och glädjen var stor. 500 stod det i annonsen och detta accepterades av oss bägge. Problemet var att hon behövde få det skickat och detta blev en extra kostnad för henne. Inga problem, tyckte jag. Sätt in 550 kr på mitt konto bara sa jag. 50 spänn frågade Mia. Vilket århundrade lever du i? Okej att jag kanske är lite naviv då det gäller att beräkna en kostnad på något men att jag skulle lägga mig 75 spänn för lågt trodde jag aldrig. Nåväl jag tjänar ju fortfarande pengar på det...men mer skulle komma.

När jag skulle prova alla saker så jag inte skickade iväg ett trasigt spel så upptäckte jag att den lilla gnagaren som hoppar omkring i lägenheten hade bitit av sladden till den ena kontrollen. Helvete vad pinsamt. Jag måste laga! Givetvis så fungerade inte mina skarvningar så jag fick kasta mig ner till stan för att hitta en begagnad, billig kontroll som jag kunde skicka med istället.
Jag hittade en med en trasig styrspak men med hel sladd för femtio spänn. Jag prutade ned den till 30 och var jävligt nöjd, men ett problem återstod. Denna var också trasig men detta kunde jag ju fixa tänkte jag.

Nåväl, jag fick genom en isärskruvning av bägge kontrollerna en att fungera. Även om den inte höll ny-klass. Pengarna kom in på kontot och jag skickade iväg det dyra paketet. Jag känade pengar även här men svettigt är det av vara en försäljare som vill ha nöjda kunder.

Ha de gött fattiglappar!

/Playwood-er kvacksalvare i tv-shopvärlden

2006-06-28T12:45:00.000-07:00

Saida = Daniel Engström

Jag vet faktiskt vilka som kommer vinna VM. Om ni inte vill veta så bör ni sluta läsa nu... eller så kan ni ju ta tillfället i akt att spela på oddset och utnyttja min nya förmåga. Nej föresten det är nog ingen ny förmåga. Det är nog en förmåga jag levt med i hela mitt liv och kanske kommer att finnas kvar livet. Grejen är nog att jag har upptäckt den nu.

Min förmåga handlar om att det (nästan) aldrig går som jag vill. Jag får inte som jag vill då det gäller fotboll. Kolla bara på de tio senaste säsongerna i allsvenskan. Innan detta visste jag nog att blåvitt skulle vinna.

Ser man hur det har sett ut i samtliga åttondelsfinaler så har allt gått mig emot. Sverige - Tyskland 0-2 (givetvis höll jag på Sverige). Argentina - Mexico 2-1 (Mexico bjuder upp till match och är en rolig underdog som hade varit kul att se mer av). Portugal - Holland 1-0 (Givetvis är Portugal kul att se på men Holland är ett av mina favoritlag sedan länge). Italien - Aussie 1-0 (Kolla in resultate, kolla in hur resultatet kom till. Behöver jag säga mer?). Brasilien - Ghana 3-0 (Ghana var en trevlig överaskning som tyvärr inte höll måttet, samtidigt som Brasil inte är särskillt roliga i år). Schweiz - Ukraina 0-0, straffar 0-3 (inget favorit lag i denna match men känslorna föll för Schw.) Spanien - Frankrike 1-3 (Spanien, dessa eviga misslyckanden. Vilken rolig fotboll som aldrig leder någon vart). och slutligen England - Ecuador 1-0 (ok, känslorna fanns hos England men fan va de är tråkiga och inte förtjänar att vara vidare).

Summa sumarum så har allt gått mig emot. Nu är det så här att jag aldrig kommer hålla på Tyskland, även om de så möter Italien. Detta måste betyda att de går hela vägen och tar guld...
Fan vad trist, men sånt är livet. Man får väl glädja sig åt att de spelar rolig fotboll. Mardrömsfinalen hade varit Italien Tyskland men dessa kommer mötas i Semi och Brasilien torskar därmed finalen mot... ja just det. Grattis Klinsman! Den ända tysken jag någonsin uppskattat på en fotbollsplan.

I rest my case

/ Playwood - din siare i missnöje

2006-06-20T14:33:00.000-07:00

VM nu är det VM på riktigt

Slut på det löjliga hockeyspektaklet som skall kallas för världsmästerskapet. Nu kommer det riktiga VM. Det VM där det springer omkring riktiga män med hår på bröstet, på ett ej konstlagt (tveksamt) underlag. Det VM där inte Sverige förväntas vara det bästa i världen som i puckey, innegolf och fyllebandy.

Det är lite konstigt men jag är alltid tveksam då Sverige är medverkade i detta mästerskap, då jag inte kan känna mig lugn och därmed inte kan njuta ordentligt av den fantastiska fotbollen som visas. Då Swe inte medverkar så kan man lugnt sitta ned i soffan och bara njuta av de matcher som visas hela dagarna och på sin höjd heja på underdogsen samt Holland.

När Swe är med så ligger detta hela tiden i bakhuvudet och gnager samtidigt som att man ständigt är orolig. Det är givetvis mycket roligare efter en svensk framgång men det tar på både psyke och inre organ. Jag har ju faktiskt aldrig mått så dåligt som när Swe vann över Rumänien 94, men jag har nog aldrig känt liknande glädje heller. Jag gråter fortfarande krokodiltårar likt ett barn när detta spelas upp på minnenas television. Det är inte för inte som 1994 har kommit att bli det kanske lyckligaste året i hela mitt liv... Hoppas inte Mia läser detta.

Nu är man nöjd. Jag har varit nere och sett mitt första VM på plats. Swe - Paraguay, live, vinst och möjligheten till sluspel lever. Helt sjuk känsla att stå på läktarn och garanterat inte nyttigt för en blivande faders hälsa. Nu har man även spelat 2-2 mot ärkerivalen England. Livet upphör aldrig att överaska mig. Jag vill även be om ursäkt, och det offentligt.

Jag sa öppet inför VM att man borde peta Allbäck ur truppen och därmed satsa på framtidsmän som Elmander och Rosenberg. Jag äter upp dessa ord och tackar både gud (nä det är inte min stil) och Marcus Allbäck för vår poäng mot njurätarna. Tack!

Sverige mot värdnationen Tyskland. Det smakar mumma och kan inte annat än sluta i dur.

Ha det gott mina vänner för njuter jag vidare av alla VM-karameller som det bjuds på hej vilt!

/Playwood - er barnsligt nöjda livsnjutare i fotbollsporren

2006-06-11T01:47:00.000-07:00

Dagen för två stora saker är här

Visst har man längtat väldigt mycket efter denna dagen. De flesta dagarna går större delen åt att tänka och fundera kring olika saker och dessa två ämnen har varit bland dem som tagit mest tid.

Man funderar på hur det ska bli att vara arbetslös, fast samtidigt stillas oron av att den första månaden aktiveras av fotbolls-VM. Dessa saker startar nästan samtidigt. VM startar när jag tar examen, vilken jäkla dag. Det var även en stor och känslofylld dag. Man visste inte riktigt hur man skulle aggera. Först träffades vi i skolan och drack skumpa med vår lärare Lena. Ett par väl valda ord och sedan bar det iväg till slottskogen som bjöd på ett riktigt fint väder. Givetvis inhandlades det en boll och lite öl för här skulle vi se till att ha riktigt kul.

Den stora uppslutningen skulle ske på Noon, där vi beställt massa (och då menar jag massa) smårätter som skulle sköljar ned med många goda skratt och läskande öl. Även om jag valde att sitta på samma plats hela kvällen och inte mingla runt så hade jag fantastiskt trevligt och fick pratat med de flesta ändå. Tobbe bjöd på sin medverkan längre än vad någon kunde gissat, Chris bjöd på sig själv och sin humoristiska Sven Åke Cederhök-göteborska, Becks och Nina bjöd på hemliga trix från sänghalmen, Linnéa på sitt härliga skratt, Jossan och Åsa på sitt sköna fnisseri som jag kommer sakna, Micke på sina goa kommentarer som man aldrig förstår, Jenny och Linda på oväntat gevaliabesök, Maria och Hanna på sina underbara personligheter, Johanna på sin morsa och så mycket mer.

Nu var det ju så att jag visade att jag tappat allt under dessa två terminer. I alla fall om räknar tiden som man är på krogen. Jag var alltid ute längst av alla de första gångerna vi var ute med klassen. Det var jag, Jossan och Danielsson som var mest seglivade. Nu överaskade jag med att vara bland de första att lämna och detta var väldigt skönt samtidigt som det var mycket känslosamt. Det trodde jag aldrig men jag var rörd när jag kom hem och förstod att detta var sista kvällen med gänget. Men som jag och den gode Chris satt och skojade om, vi kommer ju ändå träffas så ofta och vi hör av varandra ofta... Vet inte hur det kommer bli men på något sätt så känns det som om det kommer ske.

Fotbolls-VM började inte så bra men det är skönt att du finns hos mig.

Playwood - din a-kasseberättigade vän för alltid

2006-05-28T12:19:00.000-07:00

Att leva med en gravid flickvän - eller to live in fear

Nu var det länge sedan det bloggades men det har sina anledningar. Jag är mitt i ett projektarbete, vilket är typ ett examensarbete, och jag ska producera kvalitativ text varje dag. Inte så jäkla sköj att skriva när man kommer hem heller. Nu är det ändå dags.

Ni som inte varit i min sits som blivande farsa har ingen aning om hur livet tar en vändning när det börjar växa ett litet liv i partnerns mage. Ni som inte vet kanske har läst Dr Jekyl & Mr Hyde? Inte? Jag ska berätta.

Man vaknar brevid sin käresta som ligger där vacker och lite så där morgon mysig och kramig. Nä det var inte riktigt sant. En liten lätt försköning av historien men ungefär som det är. Man tittar på henne och vill ge henne en liten godmorgon puss. Det är då det händer. Man får en smäll på axeln och hon ryggar tillbaka som om hon vaknat upp brevid sångaren i Lordi. "Vad fan gör du. Äckla dig inte!" Jaha, fick man för den, för att man vill vara lite kärleksfull och mysig.

Man får verkligen akta sig att man inte gör ett endaste misstag och vara lika försiktig i sitt förfarande likt en smygande fiende i ett minområde. Ett litet snedsteg och det smäller högre än om Sverige skulle vinna VM-guld. Även om man går på tå tidigt på morgonen och smyger ut i vardagsrummet för att klä på sig så att hon inte vaknar av bältets klickande. Lika gärna som att hon sover som en björn i ide så kan hon vakna som en aligator som ligger och sover räv brevid sin kommande middag. Man hör ett vrål inne från sovrummet och då vet man att det är dags att dra. Bättre fly än illa fäkta, eller bättre ta en utskällning över telefon än att möta faran öga mot öga.

Emellan dessa charmiga utspel kan man få så mycket kärlek att man nästan förgås. Då man givetvis gör precis vad hon säger så får man även uppskattning som att man är världens bästa pojkvän och liknande. Man vågar dock inte slappna av helt och njuta av den kärlek man får då man hela tiden måste vara vaksam att man inte trampar på en öm tå. Jag tror det kallas humörsvängningar. Tacka vet jag mensvärk...

Det är även intressant att följa utvecklingen av den gravida flickvännen ur ett scientistiskt eller medicinskt perspektiv. Att man kunde få ont i så många olika delar av kroppen samtidigt visste nog inte ens författarna till Guiness rekordbok. Fötterna, vaderna, rumpan, tuttarna, ryggen, huvudet osv. Graviditeten är helt enkelt ett fenomen i stort slag, likt pyramiderna eller big bang. Ja det senare måste helt enkelt vara besläktat med graviditeten.

Annars är det bara spännande. Det kan ju inte gärna bli värre, eller? Vänta nu, det är ju bara vecka 23. Hon hinner säkert vänja sig vid graviditeten och förbereda sig för födseln. Födseln kommer bli en fantastisk händelse. Jag kommer att stå brevid en kämpande kvinna som kommer tacka mig att jag står där och hyperventilerar i sympati. Sådan är hon min fina kvinna. Min kärleksfulla Miss Hyde som är så söt när hon sover.

Det roligaste av allt, för att vara lite seriös, är att man tar vilken skit som helst. Allt man får höra sväljer man precis som om det var de vackraste komplimangerna man någonsin hört. Knytnävarna motar man som den ljuvaste smekning. Allt för den man håller av och som står ut med 9 månader av pina för att kläcka ut en liten mini-Daniel.

Tack Mia min älskling

/Playwood - din punchingbag i sovrummet

2006-05-14T03:30:00.000-07:00

Min kompis Morgan

Jag fick en fråga om varför inte jag nämnt min kompis Morgan i bloggen, och då speciellt när jag var nere i Malmö på träningsläger. Morgan bor nämligen där. Det var dessutom Morgan som frågade mig. Tänkte därför tillägna ett helt inlägg om den kära Moggelito från Malmö...

I skrivande stund så sitter Morgan endast ett par hundra meter ifrån mig i en lägenhet på Norra gubberogatan och är förmodligen också jäkligt bakis efter att ha bälgat i sig ett antal liter bärs på Halta Lottas igår. Jag var där med men drog hem tidigare då jag idag ska spela match och även på grund av att jag vet hur det slutar om jag hänger på i deras tempo. Han har dock inte en aning om att jag sitter och skriver om honom just nu.

Det var just en sådan här helg i maj för ca fem år sedan som jag första gången träffade Morgan. Han var uppe och hälsade på (fd Götaholms-)Erik och vi skulle vara ett jävla gäng som skulle dricka bärs och kolla på Göteborgsvaret, vilket har varit en tradition fram tills i år. I år satt vi istället och ringde runt till olika spelare i våra lag och blåste dem att de skulle få provträna med ett lag i en högre serie. Det var kul ett tag för oss som var nyktra men till slut så var det bara dem som hade ett högt intag av alkohol som uppskattade påhittet.

Nåväl, tillbaka till Morgan. En jävligt rolig kille som är påhittig som få och har ett sportintresse som få klarar av att hålla uppe. Enligt många är han en duktig innebandyspelare i Danska högstaligan men även för gammal, profillös och spelar enkelt...ha ha. Mogge det var faktiskt jävligt kul även om inte du tyckte det. Han är även en god vän som man alltid har kul ihop med och även om man inte träffas så ofta så är det alltid lätt att fortsätta där vi senast började.

Nu ska Mogge åka hem imorgon och då jag haft lite annat för mig i helgen så har jag inte kunnat umgås med honom som man skulle vilja då det ofta kommer alkohol in i bilden och det passar inte när man ska spela match eller då man ska upp på ett möte klockan nio på morgonen. Men Mogge du vet att jag älskar dig ändå. Hoppas jag kan komma ner till Malmö snart för vi har ju alltid jävligt sköj där nere.

Mogge är hellt enkelt en skön lirare som inte bangar för en gris eller en 0,6 l cider på förmiddan. Han bangar heller inte för att öppna en cider inne på bolaget eller för att psycha Johansson så han dänger en doja i huvudet på dig. Det är rätta takter även om inte alla tycker det.

Blir ingen betygsättning denna gång. Betygsätter inte kompisar även om Mogge säkert hade velat höra betyget.

/ Playwood - din vän i alla väder

2006-05-05T00:39:00.000-07:00

Svett vs sol

Det är med splittrade känslor som jag författar denna text som kommer handla om den sommarvärme som (äntligen) behagat titta fram efter den värsta vinter i mannaminne. Då man häromdagen tittade ut på termometern som sitter och gassar sig i solen på morgonen så visade den upp glada takter. 23 grader berättade den för mig att det var ute samtidigt som den kisade in i solen och inte verkade särskillt intresserad av en morgonpratstund. Då jag efter några år lärt känna denna termometern vet jag att man inte ska lita på honom när han lapar sol, då han alltid ska överdriva.

Jag klädde därför på mig efter sunt förnuft och traskade ut i ett tunt lager av värme. Nästan i stil med en sådan vägg man går in i när man traskar ut från planet på Kreta eller något liknande. Man får en smärre chock! Jag kikade upp mot min smått grisrosa termometer och gav tummen upp, han hade för en gång skull talat sanning.

Som tur var skulle jag cykla så jag hade tid på mig att springa upp och svida om, vilket jag annars aldrig har tid med då jag ständigt springer till bussen. Cykel är det som gäller nu för tiden, i dessa bistra ekonomiska dagar.

Nu ska jag komma till min poäng med inlägget. Solen är ju förbannat skön. Speciellt nu när det varit sånt skitväder såpass länge. Problemet som tillkommer när värmen stiger ute är att jag tenderar att hetta över på vissa delar av kroppen. Det räcker att man gör något överilat som att trampa på för fort med cykeln eller springa uppför en trappa så börjar genast blodet att koka och svetten börjar lacka.

Detta betyder i sin tur att en cykeltur som i vanliga fall tar en kvart numera tar en halvtimma för att eftersvetten inte ska börja jävlas med mig. Det är väl inget jätteproblem i sig då man bara kan beräkna tiden och påbörja sin tur en kvart tidigare men mitt problem här ligger i min tävlingsinstingt. När gamla gubbar och tanter cyklar om mig är måttet rågat och jag börjar trampa på för glatta livet. Jag kommer efter en stund på mig själv och saktar ned för att försöka kyla ned mig. Så brukar det se ut nu för tiden när jag tar mig till skolan, men va fan, det är ju jävligt skönt med värme.

Solen vs svetten är ändå dejlig
PPPPPPP
/ Playwood, ditt svett i sommarvärmen

2006-04-24T12:42:00.000-07:00

Hopplöshet

Fy fan för att sitta framför datorn och lyssna på SR´s annars så fantastiska påfund sportradion - livesändning när blåvitt förlorar mot Djurgården. Visst är det underbart av SR att kunna erbjuda denna tjänst så vi supportrar som inte har möjlighet att åka på bortamatcherna eller se dem på TV, tack Lagrell ditt jävla pundhuvve! Idag hade jag dock gärna varit utan liveradion. Vilken pina! En kvinna som endast kunde Djurgårdsspelarnas och ex-gårdar'n Wowoahs namn tillsammans med den segaste gubben man någonsin hört. P-G Gyllenhammar och Göran Persson påminner om Lasse Granqvist i jämförelse.

Tillråga på allt så ska givetvis Djurgården vinna med 1-0 i en jämn tillställning som Blåvitt tagit tag i mot slutet av matchen. Den komplette VM-spelaren Mattias Jonsson gör mål när det återstår mindre än 10 minuter på matchen. Han har inte bara sänkt Blåvitt ännu djupare i den dy de redan befinner sig i, han har förmodligen också spelat till sig en VM plats. Livet är orättvist. Denna dagen har fan varit kass. Tråkiga uppgifter i skolan där man är grymt omotiverad och sedan en käftsmäll av Mattias Jonsson. Tack Matte I fucki´n not like you!

Livet är fan inte alltid skoj, men det kommer bättre tider...

Hopplöshet, betyg nada!

/ Playwood - vår vise vän vrider vardagens världsproblem

2006-04-17T02:28:00.000-07:00

Poker, ett sätt att umgås

Om någon för några år sedan hade sagt till mig att att det i var och varenda stuga skulle spelas ett pokerspel kallat Texas hold'em, så hade jag antagit att de nyss blivit utsläppta från Lillhagen eller snart skulle bli inskrivna. Hade det handlat om vanlig poker, chicago, plump eller finns i sjön så hade man väl kunnat gå med på deras spådom, men inte Texas hold'em. Vad är det(?), skulle jag sagt.

Nu har jag förstått det roliga och det stora med spelet. Det är faktiskt ganska genialiskt. Det är brilliant uttänkt och spänningsmomentet finns hela tiden. Dessutom så är det ett jäkligt bra sätt att umgås. Man kan sitta och spela på förfesten eller bara ses ett gäng och sitta och spela samtidigt som man kan tjöta skit. Att man sedan känner sig som en riktig korthaj med alla (i bästa fall) sina marker framför sig. Bara känslan av att kasta in sin bet lite lätt nongalant är värt en hyfsat stor förlust. Att man dessutom kan vinna pengar gör spelet fulländat.

Trots att det är ett sådant högklassigt spel förstår jag inte hur det kan bli så populärt bara genom att de visar det på TV. Här kan man verkligen snacka om att televisionen har stort genomslag hos folket i verklighetens soffa. Det är väl så vi funkar.

Högt betyg till poker. Enda minus är att man kan förlora stålar, bli beroende eller, ibland efter ett fotbollsläger, jävligt trött på spelet bara.

PPPPPPPP
/Playwood, er bluffgubbe i alla väder.

Ps. Vad som var jäkligt skumt när jag för ett tag sedan började skriva denna var att brorsan bloggade om poker även han, i sin "hora vs prelle" ds.

2006-04-11T09:46:00.000-07:00

Bloggeri bloggera

Nu så här någon dag efter min lyckade bloggchock så sitter jag och njuter av hur detta bloggandet har utvecklats. För ett par månader så visste jag knappt hur bloggande gick till och dra tillbaka klockan ett år så fnös jag bara nonchalant när någon av mina antagonistlallare Ebba von Sydow eller Fredrik Virtanen påstod att bloggandet var det nya modemediet. Det är lite jobbigt att erkänna att de hade rätt.

Vi satt där i datasalen. Vår lilla grupp bestående av my self, Chris de Burgh och Toobbs. Chris låg ju redan ute med sin blogg som gud tydligen hade glömt, medan jag och Tobbe var rena noviser på området. För att göra vår studietid något roligare så började även jag och Tobbe blogga så smått och där satt vi och kommenterade varandras inlägg över nätet istället för att vända på huvudet och prata irl, so to speak.

Efter detta har det flutit på. Lite väl optimistiskt lovade jag att det skulle komma en recension varje dag, vilket jag inte riktigt gjort. Det går lite upp och ned, precis som i riktiga livet. Det kommer dagar då man verkligen kan tokskriva och det sprudlar av fantasi, samtidigt som det kan kännas ångestfyllt att ens tänka på sin gamle gode blogg som ligger där och väntar på att fyllas av goa recensioner. Varför jag nu valde det. Det blir så jävla krystat varje gång man ska skriva någonting, då måste det vara något man kan recensera. Varför valde jag inte att helt enkelt bara skkriva en jävla dagbok som alla andra. Fast det var väl i och för sig det som var poängen från början. Att sticka ut alltså.

Jag ville här dessutom pusha lite för mina bloggkollegor. Ni borde kolla upp dem också.

Tobbe: Här har ni en riktig norrlänning som håller stenhårt på Boston och skriver om lite allt möjlig skit som kommer honom för. Hans "Hönan eller ägget" är nog en favorit där har reder ut toapappershållarens syfte och problem... eller något liknande.

Chris: Kalmariten som utmanar läsaren genom sina fylliga inlägg om allt mellan Lakke Magnusson och Taxisnutn. En favorit här är "I svängen fanns en bro (men gick det att fara över den?)", där den gode Chris dividerar med sig själv om lördagsförmiddagen ska spenderas genom att bränna studielånet på plattor eller sitta hemma och vara nöjd med det man har... eller något liknande.

Bara ben på Glenn Hysén: En av de större fotbollsbloggarna där ett flertal personer diskuterar Blåvitt. Många bra inlägg blandat med många mindre bra.

Brorsans: Ett kritiskt sätt att se på mången sak kan man säga. Många arga upprörda känslor som slår emot flatscreenskärmen och där jag har en liten favorit där han bjuder på en självkritiskt historie om sitt liv som en "Pilleman".

Braspenning: En ganska ny uppenbarelse för mig om en norrman som skriver om dagarna som går i hans och flickvännen Toves liv. Har inte hunnit läsa så mycket än men det är en go gut och det är jävligt roligt att läsa på norska, om man orkar.

Fidde i Qviding: Intressant om en lagkapten i Qvidings liv. Roliga annekdoter från det som händer i laget och på deras resor/matcher. Jäkligt kul att följa denna blogg vid sidan av Qvidings spel i superettan. Favoritinlägget heter "snusaren har ingenstans att gå" och handlar om Fiddes brorsa som e en riktig rolig pöjk. Han spelar också i Qviding och är hyfsat lovande.

Läs nu dessa bloggar och om ni inte har en egen blogg så starta en för det är förbannat kul och det kostar inte mer än lite svett och åsiktsförmedling.

En blogg per person och fan att ni hade rätt Virtanen och Ebba

PPPPPPPPPP

/ Playwood - den första tian är utdelad

2006-04-08T04:30:00.000-07:00

Livet förändras

Jag: "Det är lugnt, jag ser det andra strecket nu!"
Mia: "Det ska för fan inte vara något andra streck!"

Det var så det lät då vi först fick reda på det. Vilken jävla chock! Samtidigt så tror jag att jag växte någon decimeter och jag kände mig betydligt malligare än vad jag tidigare gjort. Det är sjukt att en sådan liten plastgrej, kan bidra till så många känslor.

Våra liv skulle komma att förändras betydligt inom en snar framtid. Det skulle inte längre bara vara "vi två", eller tre om man räknar in Totte. Det ska helt plötsligt anlända en liten filur till i vår lägenhet bortåt september/oktober. Hur ska det gå?

De första dagarna efter beskedet gick jag runt med ett stort leende på läpparna (för er som inte noterade det). Jag bara gick omkring och möös. Kände mig stolt, duktig och jävligt vuxen. Mia kände inte riktigt på samma sätt, även om hon också var rätt så nöjd de första dagarna. Hon såg mer alla saker som hon måste ge upp. Då man har lagt på sig så många laster som hon har blir det desto värre när man får ett sådant besked. Jag däremot behöver egentligen inte ge upp någonting, fast det där är inte sant. Visst måste man visa sin käresta respekt för det hon går igenom. Det blir till att sluta springa ute på nätterna, även om inte detta varit min främsta egenskap de senaste åren. Jag har även slutat snusa av respekt för Mia. Mot min vilja har jag gett mig in på att snusa peppar och kryddor istället.

Den första perioden var ganska jobbig för oss. Mia mådde dåligt och jag fick göra mitt yttersta för att visa mitt stöd. Det jobbigaste av allt just då är att man inte kan gå runt och glädjas för det som hänt då Mia bara mår dåligt över det. Jäkligt konstig period. Nu mår Mia dock bättre och det hela börjar kännas mer verkligt då hennes mage har vuxit till något som ser mer ut än vad som är normalt. Detta innebär samtidigt att hon tvingar mig att berätta för alla jag i princip träffar då det finns en risk att dessa personer skulle kunna missta henne för fet. Hemska tanke! Ni som läser detta och inte redan visste behöver inte bli besvikna. Jag har inte hemlighållit det för att ni betyder mindre än andra utan jag har bara jäkligt svårt att ta andras tid för att sätta mig själv i centrum. Berättar man en sådan här nyhet så sätter man sig automatiskt i centrum och det vill jag göra så lite som möjligt.

Jag blev därför jävligt nöjd med mig själv då jag kom på idén med att skriva ut nyheten på min blogg. Nu får ni själva bestämma när ni vill gratta mig eller prata om det med mig. Ni kan ju bara låtsas om att ni inte har läst det om ni inte orkar prata om det och ni har även möjlighet att sprida ut nyheten med vinden, då det som skrivs på bloggen inte har någon som helst sekretess. Det kanske är så att jag bara är jävligt feg.

Nyheten är i alla fall att jag ska bli FARSA!!!

Blir inget betyg denna gång.
/ Playwood, er pappa på bloggen

2006-04-06T14:19:00.000-07:00

Träningsläger

Varför är det så kul med träningsläger? Även nu i vuxen (kan diskuteras) ålder kryper den där spänningen på som gör att man ryser lite grann i kroppen och dagen före det skall bära av så är det alltid lite svårt att sova. Det är något speciellt när grabbarna (eller tjejerna) ska iväg tillsammans och bara umgås dygnet runt.

Vi var precis iväg med Olskrokens IF till Malmö på en liten oskyldig träningslägertripp där både kropp och fotbollsskor tillsammans med kropp och lever fick slita tungt. Nä så farligt var det väl inte, men vi fick gjort det som ska göras på ett läger i alla fall. Det som ska göras på ett läger är just att umgås. Det är viktigt för ett lag att alla lär känna varandra. För oss är det en mycket bra möjlighet då vi ses så sällan som en gång på träning och en gång på match på sin höjd, per vecka.
Vad gör den där norrmannen förutom att plocka ut bollen ur nätmaskorna? Vad gör den där amerikanen förutom att längtar till att säsongen ska starta samtidigt som han filar på sin svenska? Vad gör coacherna när de inte specialstuderar motståndarna eller lägger upp träningarna? Ja dessa frågor är alltid möjliga att får besvarade på lägren. Det är därför man bör delta på dessa små event om man har möjlighet.

Är inte fotbollsspelandet det viktigaste när man är på ett läger tänker man nog? Visst är det bra att få röra på sig, precis som vanligt, men det är nog bara elitklubbarna som har det fotbollsmässiga som prioritet ett när det gäller lägren. Övriga lag lägger mer fokus på att ha roligt och att få de nya spelarna att trivas och lära känna oss andra. Eventuellt låter man de nya inkilas genom att låta dem gå igenom en så kallad rit som gör dem fullvärdiga medlemmar i föreningen. Dessa inkilningar kan variera i utföranden men oftast går de ut på att låta de nya utföra diverse otrevliga förehavanden, som AIK och deras galjar...

Jag hoppas att jag trots min ålder inte har åkt på mitt sista läger för det är alldeles för sköj!
Läger belönas därmed också med ett högt betyg. Om man inte hade varit så bakis efter ett läger så hade det blivit min första 10 poängare.

PPPPPPPPP
/ Playwood, din åsikt i vårsolen

2006-03-27T07:22:00.000-08:00

Alexander Östlund

Nu kommer äntligen det efterlängtade och efterfrågade inlägget som handlar om den hårdföre och bildsköne högerbacken från Åkersberga, som tillslut hittat sig själv och sin rätta miljö i engelska championshiplaget Southampton. Anledningen att "Salle", som han kallas i landslaget, får ett helt eget inlägg bottnar i den diskussion jag tidigare förde gällandes svenska fotbolllandslagets träningsmatcher och hur intetsägande de kan vara för oss supporters tillika åskådare. I den senaste matchen mot Irland som gav upplopp för mina känslor var det just Östlund som aggerade som en poklagsspelare och stod främst i ledet för att skämma ut det svenska laget.

Det lustiga i kråksången är att min relation till Alexander Östlund är lite speciell. Det finns en liten hatkärleksrelation mellan oss som förmodligen inte är besvarad ifrån hans sida, men kanske hade varit så om han kände mig. Mina känslor för Östlund började redan år 1998 då han som mycket lovande anfallare sköt AIK till sm-guld i sista omgången genom sitt enda allsvenska mål det året. AIK tackade honom genom att inte förlänga hans kontrakt och "Salles" färd gick, via portugisiska Vitoria Guemares, till nyblivna superettalaget norrköping, där han till slut placerades på högerbacken och skaffade sig hästsvans och helskägg.

Vad som hände sedan vet nog även de som inte är så insatta. Han gick till Hammarby där han som högerback slog igenom genom sin fysiskt hårda spelstil och sina offensiva räder. Han kom med i landslaget, såldes till Feyernoord där han spelade nästan 100% av matcherna och avtackades sedan genom att få veta att han inte skulle få spela en enda match och såldes därmed till "Saint's".

Att han huserade omkring i AIK's anfall med bratig backslick eller hjälpte Hammarby till framgångar genom sina aggresiva löpningar på kanten stärkte ju inte hans aktier hos mig, fast det skiter väl han i. Att han även aggerar kona i svenska landslaget gång efter gång ökar heller inte mina känslor för honom. Inte heller det faktum att mängder av tjejer skulle dö för en natt med denne mörke sexsymbol får mig att stå på hans sida. När han dessutom valde att göra en Ljungberg och stå modell för något som hade långt mycket lägre status än Calvin Klein föll han ännu mindre mig i smaken.

Vad är det då som ändå får mig att tycka om denne stockholmska badboy som ryktesvis faktiskt ska vara en riktig god famljefar trots hans hårda yttre. Jag älskar hans spelstil! Jag beundrar hans inställning match efter match. Även om managerna inte alltid vet var de har Östlund på planen så vet de hur han kommer gå in i närkamperna och att de kommer få se ett uppoffrande spel från hans sida. Därmed inte sagt att jag tycker att han ska spela högerback i landslaget. Han har inte på den nivån att göra. Han platsar om han gör en perfekt match, men det händer inte ofta. Jag diggar självklart även Östlunds skägg.

Att jag faktiskt gillar grabben kan bero på att jag ser vissa likheter mellan honom och mig. Vi har samma styrkor på fotbollsplanen, även om hans är bra mycket bättre än mina. Jag är ingen tekniker. Det är inte Östlund heller. Vi bägge lever på vår inställning och vår aggresivitet. Att jag sedan bär ett skägg som nästan är i Östlundklass gör att vi i vissas ögon liknar varandra. Även om jag verkligen inte ser någon likhet, förutom skägget då.

Trots den gamla AIK-tiden, hans gamla bratfrissyr och annan skit så verkar Östlund vara en bra idrottsman som hittat rätt i England där han tillåts sina vansinnesbrytningar och kan dra nytta av sitt hetsiga humör. Jag kan bara be till Torbjörn (Nilsson och Gud, för er som inte vet, vilka det nu kan vara?) att någon högerback kliver fram rejält i vår och slår sig in i landslaget som första allternativ framför Östlund, Mikael Nilsson och Christoffer Andersson (som annars är mitt 1:a alt.)

Lycka till Östlund I framtiden! Här är ditt betyg.

PPPPPP
/Playwood, din superbloggare på nääääätet

2006-03-24T04:59:00.000-08:00

Datakunskap

Att man är född 70-talist märker man ofta genom att man tycker och tänker på ett visst sätt. Man märker det ofta på vilken kunskap man besitter när det gäller vissa områden, men det som verkligen avslöjar den sanna 70-talisten är bristen på datorskunskap och datorförståelse.

Jag tycker ändå att jag är ganska kunnig och klarar mig bra i Word, powerpoint och internetdjungeln. Ibland lyser dock bristerna igenom och detta är verkligen något jag lider av. Det finns inga andra stunder som jag känner mig så maktlös som när jag stöter på datorproblem. Jag är ändå ganska så våghalsig och vågar mig ofta på att felsöka och leta lösningar på mina datorbekymmer men ack så sällan lyckas mina försök. Det slutar ständigt med att jag får sticka svansen mellan benen och ringa min vän Akkis som är grym på datorer (trots att han är född -73). Då löser sig alltid problemen och oftast är svaren så självklara att vem som helst hade kommit på det och jag känner mig som ett jävla fån.

Jag har ändrat inställning till både datorer och internet från mycket negativ till grymt positiv medans utveklingen gått framåt, även om jag har svårt att känna mig sugen på att sätta mig in i de olika system som finns, även om jag hela tiden lär mig något. Jag och polarna har spelat nätverk massor av gånger men ändå har jag aldrig lärt mig hur man skaffar en ny ip-adress eller hur man felsöker nätverkskortet osv.

Nu när jag fick min nya laptop "Maud" och skulle ge mig ut på nätet så funkade det givetvis inte. En ny dator med XP installerat ska väl kunna lösa en väg ut på internet för mig? Jag gav dock inte upp utan luskade ut att inaktivera trådlöst nätverk och aktivera det rätta. Jag fick även upp en ip-adress och listade ut att nätet fungerade genom min gamla dator. Till slut gav jag dock upp och ringde Akkis. Givetvis var det bara en omstart av modemet som var kruxet för att ge mig licens att surfa med min nya laptop "Maud".

Nu sitter jag här igen, med ett nytt problem och vet att det enda som står emellan mig och en lösning är ett samtal till Akkis, men det tar emot. Inte för att jag inte vill ringa Akkis utan man känner sig tekniskt handikappad. Som om jag lever under fel tidsperiod. Jag tillhör samma tekniskt inkompetenta generation som min farsa som är sextio (vilket är helt förståligt, ta inte illa upp far!). Jag vill bara kunna utnyttja möjligheten att bränna (på min nya DVD-brännare) ned ett spel till mitt xbox (som jag har chipat) som jag har tankat ned (genom internet). Jag har alla verktyg som behövs men kan fan inte använda dem. Det känns sådär...

Datakuskap får ett ganska lågt betyg för att vara en bra sak:

PPPPP
/Playwood, din betygsurfare i cyberspace

2006-03-23T05:02:00.000-08:00

Dating

Är detta verkligen ett passande ämne för mig att bena ut? Jag som redan har ett förhållande. Jag tycker ändå att jag har ett och annat bidra med i detta ämne, minst lika mycket som alla andra även om jag inte aktiverar mig i detta förehavande nu för tiden.

Dating är en märklig företeelse som man tyvärr måste genomlida om man inte löser sånt på annat sätt. Samtidigt finns det många som älskar det och gärna stannar vid just datingfasen i resten av livet. Som ni förstår så är inte jag den typen. Jag får prestationsångest och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Sedan kommer ju det värsta av allt... Frågan som är avgörande. Tycker hon om mig eller är hon bara snäll och inte vill såra mig när hon tackar ja till nästa träff. Det är ett jävla vågspel i avgörandet om man ska lägga in stöten eller om man ska avvakta.

Själv så behöver jag inte bry mig om detta då jag har mitt på det torra, vilket är väldigt skönt. Jag skulle aldrig vilja ge mig ut börja träffa någon ny i dagsläget. Frågan är vad som är bäst? Vårt nya datingsamhälle där man kan träffas på internet, gå på speeddating, åka på singelkryssningar och så vidare. Förr var det egentligen bara på ett sätt. Man bjöd ut den man var intresserad av, eller som var ledig, på restaurant eller på bio och sedan fick man veta om känslorna var besvarade. Allternativen är ju fler nu men gamla modeller brukar vara lite enklare.

Jag tänkte nu bjuda på hur det såg ut när jag skulle på date med min nuvarande flickvän (okej då, sambo) Mia.

Jag vet att det var måndagen 7 oktober 2002 (min födelsedag och det år som blåvitt höll på att åka ur allsvenskan. Ja, jag har inte så svårt att komma ihåg detta). Jag hade bara träffat Mia en gång innan detta. Jag hade heller inte berättat för Mia att jag fyllde år och vi hade bestämt oss för att hitta på något (date) denna dag. Mitt förslag var att gå och titta på Blåvitt eftersom jag ändå skulle dit, ni vet förena nytta med nöje. Jag var stressad som vanligt när jag skulle iväg till redbergsplatsen där vi skulle mötas. Mötet gick bra och vi kände igen varandra trots att vi bara träffats en gång innan, och då på krogen. När vi satt på vagnen på väg till Gamla Ullevi så ringde morsan för att gratta mig och detta förstod Mia som sedan bad om ursäkt att hon inte hade köpt något till mig hela resan dit trots att jag sa att hon inte kunde veta. Hon ville betala biljetten in till matchen men hon hade inte cash så jag bjöd, vilket jag ändå hade tänkt när jag nu släpade med henne på fotboll som jag inte ens visste om hon gillade. Matchen var dessutom ganska usel och Blåvitt förlorade med 0-1 och det var kallt och jävligt.

På väg från matchen ringde farsan och undrade om inte vi kunde träffas en snabbis på redbergsplatsen, där han stod och väntade på sin buss, så han kunde få gratta mig och jag sa "ok". Detta kunde bli ganska pinsamt för oss alla, eller i alla fall för Mia. Väl på redbergsplatsen så var jag tvungen att presentera Mia för farsan som kanske skulle tro att vi var tillsammans trots att jag inte hade en aning om hur det skulle bli i framtiden och om Mia överhuvudtaget var intresserad. Vad trodde nu farsan och vad tyckte Mia om att jag presenterade henne för farsan och så gick det runt i min skalle. Jag var dessutom lite nedstämd efter matchen och hoppades att detta inte skulle märkas men allt jag fick var en kram och ett vi hörs. Jag trodde att loppet var kört tills jag fick ett sms där hon skrev något om att hon hade haft trevligt, då blev jag nöjd.

Det visade sig att det inte var så dumt att ta med sin date på fotbollsmatch ändå. Jag tror att det kan vara bra ur flera aspekter. Dels så är det ganska dyrt, då sittplats är ett måste och tjejer är nöjda om man spenderar mycket på dem. Dels så kan det hända att tjejen inte är så intresserad och därmed måste koncentrera sig på dig vilket kan vara bra om man vill komma någon vart i relationen. Eller så är hon intresserad och då är det en bonus och ni kan snacka fotboll ihop. Om hon inte kan så mycket om fotboll och man inte har något att snacka om så är det alltid lätt att dra lite offsideförklaringar och liknande så har ni vips ett samtalsämne. Har ni inget att snacka om så är hon ändå inte intressant och hon lär väl inte ringa upp efter 90 minuter regelförklaringar.

Efter matchen så finns det alltid något att snacka om. Har Blåvitt vunnit så är man glad och går med på att snacka mode eller vad som helst. Har de förlorat så vill tjejen försöka trösta och går med på att prata om vad som helst. Vid oavgjort vet i fan.

Fotbollsdate är brå, annan date är blä.

Dating får:

PPPP

/Playwood, din fotbollsexpert i snöyran

2006-03-20T13:42:00.000-08:00

CSN

Oj oj, dags för ett ämne som väcker känslor både här och var i samhället. Nästan alla som man pratar med om detta statliga låneverk som får sveriges framtid att gå runt. Det kvittar om man pratar om själva myndigheten CSN eller just Britta som sitter på Kungsgatan så blossar diskussionerna om hur hemska de är, utan att någon endaste gång råka svänga över till några positivare tongångar. CSN är helt enkelt avskytt och bespottat hos de flesta svenskar som någonsin haft äran att ha gjort affärer med dem.

Man får dock inte glömma att CSN ger oss en stor möjlighet att kunna utbilda oss till något vi gärna vill arbeta med i framtiden. CSN säger inte gärna nej till oss om de får en motprestation i form av godkända kurser och inskrapade högskolepoäng. Frågan jag ställer efter detta resonemang är: gör de detta av ren godhet eller finns det ett litet vinstinbringande intresse hos denna statliga studentbank?

Jag vill inte reda ut deras anledning till befintlighet men att de finns till endast för att göra oss studenter en välgärning betvivlar jag starkt. Det är också intressant att det inte finns något vettigt alternativ till CSN, vilket gör att de hamnar i en monopolistisk situation, som de antagligen inte har något emot. Deras värsta konkurrenter skulle väl vara Finax eller stenrika billdalfarsor(ursäkta alla billdalbor som läser här).

Min relation till CSN är faktisk ganska okej. Jag kan inte komma på någon gång som jag har hamnat i dispyt med dem och det är jag jävligt glad över. Jag har hela tiden fått mina lånade pengar på utsatt datum och inte heller haft några problem då man ska återanmäla sig. Jag får till och med mina pengar en dag för tidigt varje månad, även om det kanske borde ses som en björntjänst. De är dock väldigt snabba att skicka ut inbetalningskort på återbetalning så fort sommarlovet nalkas. Deras telefonkösystem har dock aldrig inponerat på mig.

För att göra slarvsyltan av dem kort så kan man här nedan se vad jag anser om dem genom mitt lilla betyg, men ett tips är att myndigheter är aldrig mina favoriter.

PP
/ Playwood, din recensent när du behöver en åsikt

2006-03-19T03:54:00.000-08:00

Allvaret

Är det alltså nu livets allvar börjar? Det är nu man ska ordna upp allt för sin framtid och släppa det som man hittills har kunnat leva med utan att vara orolig för att misslyckas. Nu får man inte ta några felbeslut eller kanske ta en slappperiod för att man vet att det kommer en ny chans. Det finns inte längre något som heter omtenta eller seminarier som men kan sitta och halvsova sig igenom och ändå kamma hem de efterlängate högskolepoängen som nu mera ligger som en prydlig hög i ladoksystemet och som CSN har njutit av varje sekund, och kommer att jaga mig i resten av mitt för.

Jag talar givetvis om att det är dags att söka ett jobb och börja den del av livet som man ska leva med i resten av mitt liv. Det vuxna livet som inte har några öppningar för eventuella lappkast eller filbyten. Jag har nu gjort mitt slutgiltliga val och använt min sista livlina. Jag har omskolat mig från fastighetsskötare till informatör och dragit på mig en kvarts miljon i skulder. Jag har varken ork eller råd att ändra mig nu. Jag ska jobba inom informationsvärlden i resten av mitt liv och ändå vet jag inte ett skit om den.

Jag måste söka jobb nu. Jag måste ansa skägget. Jag måste byta klädstil. Jag måste skaffa mig en mer ordentlig frisyr. Jag måste prata mer vårdat och mindre (som Kenta Nilsson sa) "målarsvenska". Jag måste helt enkelt inse att allvaret börjar nu!

Det som nu ligger framför mig är att skriva en godkänd CV som ska få potentiella arbetsgivare att läsa min ansökan, som därefter ska leda till en intervju och där, där börjar alvaret. Där får man inte, som jag tidigare skrev, en till chans. De säger inte att "du missade jobbet genom att du glömde presentera dig, men kom tillbaka nästa månad". Där gäller det att sätta allt likt en dansaudition, och dessutom ska de tycka om dig. Fy vad jobbigt.

Det värsta är nästan om man får jobbet. Då ska man gå igenom varje dag utan att göra misstag. Vart enda uppdrag man får ska vara lyckat, så de inte undrar över varför de anställde dig. Där snackar vi allvar. Allvar är tufft men det är ändå sporrande. Det var ju därför jag slutade min förra karriär som fastighetsskötare. Jag kände mig ostimulerad och stannade i min intellektuella utveckling. Jag kände att jag var ämnat för något annat, även om fastighetskötaryrket är lärorikt och viktigt i sig. Jag behövde helt enkelt en utmaning. Jag behövde utsätta mig själv för en rejäl portion allvar.

Allvar är svårt att betygsätta eftersom jag inte vet vad betyget står för men allvar är vikigt trots att jag inte är något jätte fan av det.

PPPPPPP
/ Playwood, din recensent i söndagsledigheten

2006-03-16T10:42:00.000-08:00

Glenn Hysén

Ja här har vi den gamle folkhemshjälten som ska synas i sömmarna av mig i dagens blogginlägg. Han har gjort ett antal sköna glidtacklingsbrytningar på fotbollsplanen och kommenterat fotboll i en herrans massa år. Han blev känd som "Gråvitt" på den gamla goda tiden då han klippte kalsonger på Kamratgården och bildade mittbackspar med Peter "lintotten" Larsson. Han har alltid varit känd för sin goa göteborgska och numera är han även känd för hans talangfulla avkommor.

Främst så har han väl de senaste åren mest vistats på tv3 som bisittare (numera heter det expertkommentator) till någon helgalen gammal avdankad radiopratare som sett sin chans att lura tv3 på ett par spänn innan de förstår bättre. Vi minns väl alla Lasse Kinch eller ännu hellre gamle gode Herr P A Gullö. Nog om dessa flan. Åter till Glenn som för övrigt borde gifta sig med Glenn Close.

Som jag tycker så gör alltid Glenn sitt bästa vad han än tar sig för. Han var enligt källor ingen supertalang i fotboll men han gjorde det han är bra på, vilket tog honom väldigt långt. Samma gäller i studion. Han har inte de bästa förutsättningarna för att kommentera sport men han gör så gott han kan. Om man hade jämfört en fotbollsmatch som han kommenterar nu med en han kommenterade för åtta år sedan så vore det nog skillnaden stor. (Mina egna teorier.) Han var känd för att slarva fram meningarna så ingen fattade dem. Han hade än färre klyschor mot de han ständigt slänger sig med nu. Trots detta är han en skön snubbe.

Hade jag skrivit detta inlägg för ett-två år sedan så hade tongången varit helt annan. Jag såg ingen framtid i Glen Hysén. Inte för att jag ser så jävla mycket mer framtid med honom nu men han har bättrat sig. Det får vara att han har sina klassiska klyschor match efter match. "Han har inte det där steget som för några år sedan.", "Han är ju inte dominerande precis.", "Jag tycker han dominerar", "Han spelar som i trans", "jag tror dom får det svårt" med mera, ni fattar galoppen. Det var inte detta jag har stört mig på i alla år utan det har varit hans konstiga analyser och åsikter under matcherna som verkligen inte har delats av mig.

Men nu helt plötsligt har han och jag börjat se samma saker under matcherna. Han kommenterar saker som jag precis har tänkt på och blir förbannad över domslut som jag också skriker om. Det har blivit tvärtemot vad det var förr och jag vägrar tro att det är jag som börjat tänka som Glenn. Visst kan han fortfarande vara lite förutsägbar men han har helt klart bättrat sig det senaste året. Han har kanske helt plötsligt börjat blomma ut som kommentator kanske utvecklas till en världsledare även inom detta område. Kanske är det till och med så att han är en man för VM.

Glenn får i alla fall betyg av mig och hade det inte varit för FC Z där han hittade sig själv och sitt kall så hade det blivit något lägre.

PPPPPPP

/Playwood, din recensent i det kalla vintermörkret

2006-03-12T06:59:00.000-08:00

Melodifjanteriet

Vad är det stora delar av det svenska folket bänkar sig framför på lördagarna med stora festpåsar chips och jumboflaskor med cola. Vad är det som stora delar av det svenska folket engagerar sig i den grad att man skriver spaltmeter i dagsblaskorna och insändarna duggar tätt i alla medier. Och vad fan är det jag skriver om en solig söndag som denna???

Melodifestivalen, melodifestivalen och för tredje gången melofuckingdifestivalen...

Är traditionens makt så förbannat stor att man sitter och glor på denna skiten. Nu är jag ganska partisk som inte gillar schlagermusik så det ska ju till något alldeles i hästvägar om jag ska gå igång till detta program. Nu var det faktiskt så att jag denna lördag bjöd in mig själv till denna stora inramning i min egen TV-soffa med ett stort glas o'boj och lite ostkrokar. Det började inte helt tokigt med den stora indian/same/punkar'n/token från Örnsköldsvik som på hans typiska manér slog på stora trumman i en pampig melodi.

Efter detta kom raset med någon afroiklädd madame som var helt intetsägande, en doldis som hette något i stil med ett mineralvatten, bommulsplockar joes gamla rödnackar, jimmys tjej, crazy frogs största utmanare på barnblandskivorna: Gunter och "jag kan inte ta ton men jag är en hyfsad skådis" Kjellman. Som tur är så slutade hela helvetet med en Carola som verkligen var laddad till tusen och blåste ur hela Scandinavium och hennes konkurrenter så det stod härliga till med en riktig rökarlåt. Wow, det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om en schlagerlåt...

Summa sumarum karde´mumma så var det ett helvete att genomlida men uppenbarligen så berör detta mig minst lika mycket som resten av Sveriges halva befolkning eftersom jag skrivit ett av mina längsta inlägg genom tiderna, så jag tvingas sätta en tvåa åtminstonne.

Betyg: PP

/ Playwood, your personal judge at your service

2006-03-11T00:57:00.000-08:00

Hellre gå med bar rumpa än att gå till Rumpan bar

Fredag eftermiddag händer det saker i stan. Folk kastar på sig överrockarna och flyr från sina arbeten och in på närmsta after work. Jag skulle gärna skriva ett inlägg om hur jobbigt det är att vistas på AW men jag fick ett mycket bättre upplägg igår kväll. Ett upplägg till en recension av det populära utestället i linné, Rumpan Bar.

Vilket värmande mottagande man fick när man stått ute i kylan och köat i tjugo minuter. "Denna får du inte ta med dig in", hörde jag bakom min rygg samtidigt som jag kände hur någon slet tag i min väska. Eftersom det satt en lapp vid ingånngen som sa att personalen inte ansvarade för kundernas väskor så valde jag att inte bidra med min till resten i högen av väskor på golvet. När Martin ifrågasatte vad som är skillnaden mellan våra väskor och tjejernas så svarade vakten med ett intränat svar, "de har ju smink och så!", clever!!! Senare på kvällen skulle våra vägar korsas ännu en gång.

Det visade sig att när alla i vårt sällskap äntligen fått sittplats så fick den välbemötande vakten/eventuella ägaren för sig att vi tog allt för stor plats och att vi måste knö ihop oss för att det var andra som behövde sitta. Jag undrade vart han hade varit när jag stod i en timme med en öl i ena handen och en tallrik i andra och undrade hur man löser en sådan situation.
När han sedan återkom med budet att vi skulle trängas ännu mer för att tre flickor skulle äta pizza på vårt bord så brast mitt humör och min kväll var helt plötsligt inte fullt så bra som den kunde varit. Ville han att vi skulle gå så kunde han faktiskt bara sagt det?

Jag uppmanar härmed alla att inte besöka det JÄVLA pajashaket vad ni än gör. Så jävla god mat var det inte...

Kunde man göra överkryssade P'n så hade jag gjort det. Istället får ni söka med Stetoskob eller fackla och ändå inte hitta något.

Betyg:

/ Playwood - Your personal judge

2006-03-01T11:24:00.000-08:00

Träningslandskamper

Det finns en anledning att man inte saknar dessa matcher när tv-bolagen beslutar att inte gå in i förhandling med något tyskt imperium och man endast får följa resultaten på text tv. Det enda som sprids hos mig är ilska mot dem som i sommar ska föra mig till ett rus av lycka. Ett förakt mot våra tänkande förbundskaptener som oftast funderar bort möjligheter att kunna vända en match. Idag var inget undantag.

Man tänker som vanligt sitta där som på nålar när laguppställningen visas och gläds när Kim för en gångs skull får visa att han ändå är något att förlita sig på i framtiden. Man knyter näven för Elmanders skull när han nu äntligen ska försäkra sig om sin mästerskapsbiljett. Man ser fram emot att Zlatans plötsliga vilja att spela träningsmatch ska sprida en framgångsvind i de gula tröjorna likt Björn Linds magiska spurt blåste fart på den svenska os elden.

Som vanligt blir man besviken... Kim överarbetar varenda situation som vanligt och blir utbytt, Elmander klappas om av den komplette Mattias Jonsson som förmodligen har bokat sin hamburg-biljett för flera månader sedan, i Elmanders namn. Och Zlatan som äntligen slet sig ur Capellos koppel, ja han vågade inte spela vidare efter att ha gått in i en närkamp.

Jag säger bara att traditioner är till för att följas. Träningslandskamper ska inte vara roliga och Irland ska inte be om ursäkt för sina segrar, de är störtcoola!

Träningslandskamper får av mig fyra P av tio

PPPP
/Playwood

Ps. Trodde ni att Östlund kommer undan i min sågning? Han får en helt egen recensering inom snar framtid. Ds

2006-02-28T11:56:00.000-08:00

Choice - det nikotinfria snuset

Ha ha, det är ju skrattretande. Hur fan kan man snusa något som inte ens är snus. Det ger ingen kick, smakar ingenting, rinner inte och att lukta på det ger samma effekt som att stoppa ned nosen i vitpepparkaret. Ja, man nyser...

Det sjuka med detta hemska snus är att jag nu för tiden nyttjar skiten. Det värsta av allt är att jag har accepterat det. Jag reagerar inte längre när den lille torre pepparpåsen trycks in under läppen. Är jag på väg att tappa allt?

Det finns dock ett par fördelar med det alternativa "snuset". Man känner att man har något där, där det annars hade saknats något. Där min gamle vän låg och gottade te sej förr i tiden. Det är också en fördel att man fortfarande har dosan med sig. Man måste ju ha något att pilla med på föreläsningen. Det bästa med den är att man kan ha den inne hur länge som helst utan att man blir illamående. Man kan till och med sova med den utan att på morgonen efter behöva byta lakan.

Ska jag vara riktig ärlig så har vi faktiskt börjat bli vänner. Vi tycker om varandra mer och mer. Jag börjar bli sjuk.

Fyra P av tio

PPPP
/Playwood

2006-02-27T07:44:00.000-08:00

Ishockey

Ja idag är väl en lämplig dag att recensera sporten ishockey som av vissa även lätt sarkastiskt kallas för puckey eller för de mer "insatta" det för mig vanligaste, hockey.

Jag kan väl till en början berätta att denna sport aldrig legat mig särskillt varmt om hjärtat då man oftast fostras till visst tyckande som liten. När jag var liten (eller ung) så fanns där inget bra lag i närheten att "hålla på" då VFHC, som de då hette, harvade i ettan och scandinavium stod öde. Jag skaffade mig lämpligen ett bättre lag att hålla på och även en spelarfavorit i detta lag. Laget som förärades min kärlek var Björklöven från Umeå och favospelaren hette Matti Pauna.

Idag får jag väl acceptera att "Löven" inte är att räkna med och känslorna oftast lånas ut till Frölunda, men det jag ville komma till är att hockey inte är min favorit sport.

Jag har en liten tes som visar att hockey är en mycket enklare och därmed sämre sport än fotboll. Detta kommer jag garanterat få äta upp men jag anser att de som inte uppskattar fotboll men uppskattar hockey (ofta damer, vilket jag också kan komma att få äta upp) inte har så mycket sport och spelsinne i sig att man inte förstår tjusningen med fotboll. Fotboll är en mycket mer svår sport som kräver mer av åskådaren anser jag medan hockey är mer fart, skott och smällar vilket tilltalar dem som inte förstår sig på taktik och uthållighet.

Så är det med detta men nu ska jag ge den gamla sporten ett betyg och i dessa dagar så är det svårt att hålla i P'na så ett litet överbetyg blir det. 6 P av tio

PPPPPP
/ Playwood

2006-02-26T00:12:00.000-08:00

Jobb på en söndag

Det är fan att man ska vara så pass fattig att man måste stå i en näst intill tom lokal på ca 2000 m2 och vänta på att klockan ska bli 17 så man kan gå hem. Jo så är det att arbeta på balettakademien en söndag.

Finns inte så mycket att skriva om detta så jag nöjer mig med att ge ett betyg, 1 P av 10.

P
/ Playwood

2006-02-24T08:21:00.000-08:00

Curlingguld

Visst är ett os-guld i curling fantastiskt, otroligt och alldeles alldeles underbart men. Hur jävla underbart hade det inte varit om även vår kära Peja hade tagit tag i det och bjudit på lite motstånd mot tyskar och annat löst folk. Vi hade faktiskt kunnat haft hela två guld om han gjort det han var där för. Var det den nya frisyren, hade han gått ned för mycket, var han övertränad eller hade han helt enkelt gjort samma misstag som mig och slutat snusa?

När man trodde på Peja så kliver istället våra kära damer in och överglänser herrarna på allt. De curlar, de drar, de vickar, de är söta och de bjuder nästan på lite lesbiskt i direktsändning. Vad säger man, klart att det blir 8 P av 10

PPPPPPPP / Playwood