I sandlådans rike

(För det första vill jag säga att detta skrevs 22 oktober men jag ville redigera inlägget innan det släpptes. Som vanligt blev inte något gjort med detta så jag släpper den oredigerad nu några månader senare.)

För att tidigare varit en novis i barnområdet har man nu vuxit och utvecklats till en ren mästerlig barnbehandlare. Visst har jag aldrig haft några problem när det gäller själva lekandet med de små människorna men detta handlar om helt andra saker. Man ska ha 100 % koll, man ska vara snäll, man ska vara bestämd, man ska hinna med mycket, man ska vara innovativ samt kanske det viktigaste, man ska även försöka leva själv. Det är bannemej inte lätt. Det är en underdrift att säga att barn är krävande. Det är samtidigt även en underdrift att påstå att barn endast är goa och söta, de är fan så mycket mer än så. Det är nämligen den synen jag hade på barn tidigare men de är "riktiga" människor. Levande och fulla av förväntningar. Har man som barn tråkigt i en minut så visar man detta. Har man roligt i en minut så visar man detta!

Jag kan börja min berättelse som föräldraledig med att dra en skiss på hur mina dagar brukar se ut.

Den digitala siffran 6:30 blinkar till på videon i sovrummet samtidigt som jag hör ett litet svagt "Dähh" i örat. Jag vet vad som väntar inom en halv minut och visst där kom handflatan rätt över tinningen. Åhh så trött jag är!!! Varje dag känner jag en viss optimism hugga till i mig och förhoppningen om att hon ska somna om är lika klar som mina sömndrucka ögonlober kan urskilja hennes leende. Efter tio minuters förhalande av min uppstigning ger jag upp med övertalningsförsöken om en liten stund gosande i bingen och jag sätter mig upp i sängen. Alice är inte sen när hon kanar ned på golvet och langar upp ett par byxor till mig och två sekunder senare flyger det även upp två par strumpor. Jag inser att denna viljan inte går att spjärna emot.

Vi tar oss ut i v-rummet och slår på morgonprogrammet på teven för att sinnena ska vakna till liv och sätter oss på golvet med dagstidningen framför oss. Fram med ett pussel eller något liknande och fokus på att få Alice intresserad av att fastna i lekandet. Nu gäller det att hinna ögna igenom sportdelen innan hon har tröttnat på sin lek. Oftast får man avbryta efter förstasidan och därmed tvingas man avvakta med att läsa hur blåvitts senaste match analyseras. Nåväl hittils ingen skada skedd då Härd med adepter oftast inte har mycket att komma med. Dags för frukost och dagens första pärs. Ska man få i henne tre brödbitar, två skedar yogurt eller ska det bli ännu värre idag? Sämre frukostätare har man sällan skådat. Som tur är så kan man köra det gamla banantricket om någon timme. Inget problem är så stort som matproblemet hos oss småbarnsföräldrar, tror jag i alla fall. Frukosten avklarad. Vad gör man nu? Ett nytt försök med sporten? Leka lite? Se om det finns något bra barnprogram? Orkar man gå ut en sväng innan sovningen? Det slutar oftast med lite lek blandat med tv/tidningsläsning.

Sovning ca 10 till 11 för henne. Jag vilar ut genom lite läsning, data eller XBOX. Sedan är det dags för lunch. Återigen en liten oro för dålig matlust men nu har aptiten ökat och oftast är humöret på topp. Nu gäller det att sätta fart för denna goa tid måste utnyttjas. Innan hon blir trött, grinig eller hungrig igen. På med alla kläder och hasta ned till stora lekplatsen där det är stort ståhej. Det stora barnen skriker och knuffas. De så barnen ramlar och gråter. Kö till gungorna och en livsfara framför och runt rutshkanan. Kaffet jag köpte har blivit kallt och leksakerna ligger utspridda över en yta på 30 m2 och ungarna byter bort eller stjäl hej vilt av varandra. Mammorna sitter och pratar med varandra samtidigt som jag springer runt och reser alla omkullvälta ungar samtidigt som ett extra öga hålls på Alice. Inte springa framför rutshkanan, inte framför gungorna, inte in i buskarna, inte fram till alkisarna, inte klappa den hunden utan tillåtelse, inte ta hans kratta, inte... inte... inte... vart fan tog hon vägen nu då? De flesta ungarna är dock snälla och mammorna är ganska trevliga. De verkar även uppskatta att man som kille är nere på lekplatsen.

Två timmar senare och efter ett besök i mataffären går man uppför Danskavägen med ett tröttkört barn. -Det är nu bara tre timmar kvar till du ska sova nu Alice säger man i munter ton samtidigt som man ser att hon håller på att slockna i vagnen. Helvete, det går inte! Då somnar hon aldrig ikväll. -Men Alice, vi är ju snart hemma! Ok, jag småspringer nu med den tunga vagnen samtidigt som jag försöker roa Alice. Svettig kommer man fram till gården och Alice vill helt plötsligt leka mer i gårdens sandlåda. -Men pappa är frusen gumman, vi ska gå in till mamma nu!

Dags för middag och det äts helt okej. Skönt nu kan mamma ta över lekandet en liten stund medan pappa vilar lite grann, är min plan. Men det blir inte så för mamma måste plugga lite till och det blir till att sätta sig och läsa böcker man läst 500ggr förut. Nallen låter fortfarande inte katten vara med och leka och slår katten i huvudet. Katten svarar med att bitas och sedan blir det kompisar, the end. Förbannat bra bok. Den rekomenderar Alice. Vi åker lite Bobbycar och sparkar lite boll. Jag gör ett försök att gå in på internet när Alice fastnat med sitt pussel men hon genomskådar smitningen och kommer genast fram till att det är hennes dator som jag inte får vara med att leka med, annars får jag kanske en kloss i huvudet.

Så, äntligen dags för kvällsbadet och vällingen. Tre minuter i 19 sover hon och man står och tittar på förundrat. - Hur har vi kunnat skapa ett sådant fantastiskt barn?

Lite käk, lite TV och sedan är det sängen som gäller. -Imorgon ska jag ta tag i det och gå till Valhalla med Alice. Det blir kul. Eller så tar vi det nästa dag för det ska bli fint väder och då är det ju skönare att gå ned till lekplatsen. - ZZZZzzzzzz