I sandlådans rike

(För det första vill jag säga att detta skrevs 22 oktober men jag ville redigera inlägget innan det släpptes. Som vanligt blev inte något gjort med detta så jag släpper den oredigerad nu några månader senare.)

För att tidigare varit en novis i barnområdet har man nu vuxit och utvecklats till en ren mästerlig barnbehandlare. Visst har jag aldrig haft några problem när det gäller själva lekandet med de små människorna men detta handlar om helt andra saker. Man ska ha 100 % koll, man ska vara snäll, man ska vara bestämd, man ska hinna med mycket, man ska vara innovativ samt kanske det viktigaste, man ska även försöka leva själv. Det är bannemej inte lätt. Det är en underdrift att säga att barn är krävande. Det är samtidigt även en underdrift att påstå att barn endast är goa och söta, de är fan så mycket mer än så. Det är nämligen den synen jag hade på barn tidigare men de är "riktiga" människor. Levande och fulla av förväntningar. Har man som barn tråkigt i en minut så visar man detta. Har man roligt i en minut så visar man detta!

Jag kan börja min berättelse som föräldraledig med att dra en skiss på hur mina dagar brukar se ut.

Den digitala siffran 6:30 blinkar till på videon i sovrummet samtidigt som jag hör ett litet svagt "Dähh" i örat. Jag vet vad som väntar inom en halv minut och visst där kom handflatan rätt över tinningen. Åhh så trött jag är!!! Varje dag känner jag en viss optimism hugga till i mig och förhoppningen om att hon ska somna om är lika klar som mina sömndrucka ögonlober kan urskilja hennes leende. Efter tio minuters förhalande av min uppstigning ger jag upp med övertalningsförsöken om en liten stund gosande i bingen och jag sätter mig upp i sängen. Alice är inte sen när hon kanar ned på golvet och langar upp ett par byxor till mig och två sekunder senare flyger det även upp två par strumpor. Jag inser att denna viljan inte går att spjärna emot.

Vi tar oss ut i v-rummet och slår på morgonprogrammet på teven för att sinnena ska vakna till liv och sätter oss på golvet med dagstidningen framför oss. Fram med ett pussel eller något liknande och fokus på att få Alice intresserad av att fastna i lekandet. Nu gäller det att hinna ögna igenom sportdelen innan hon har tröttnat på sin lek. Oftast får man avbryta efter förstasidan och därmed tvingas man avvakta med att läsa hur blåvitts senaste match analyseras. Nåväl hittils ingen skada skedd då Härd med adepter oftast inte har mycket att komma med. Dags för frukost och dagens första pärs. Ska man få i henne tre brödbitar, två skedar yogurt eller ska det bli ännu värre idag? Sämre frukostätare har man sällan skådat. Som tur är så kan man köra det gamla banantricket om någon timme. Inget problem är så stort som matproblemet hos oss småbarnsföräldrar, tror jag i alla fall. Frukosten avklarad. Vad gör man nu? Ett nytt försök med sporten? Leka lite? Se om det finns något bra barnprogram? Orkar man gå ut en sväng innan sovningen? Det slutar oftast med lite lek blandat med tv/tidningsläsning.

Sovning ca 10 till 11 för henne. Jag vilar ut genom lite läsning, data eller XBOX. Sedan är det dags för lunch. Återigen en liten oro för dålig matlust men nu har aptiten ökat och oftast är humöret på topp. Nu gäller det att sätta fart för denna goa tid måste utnyttjas. Innan hon blir trött, grinig eller hungrig igen. På med alla kläder och hasta ned till stora lekplatsen där det är stort ståhej. Det stora barnen skriker och knuffas. De så barnen ramlar och gråter. Kö till gungorna och en livsfara framför och runt rutshkanan. Kaffet jag köpte har blivit kallt och leksakerna ligger utspridda över en yta på 30 m2 och ungarna byter bort eller stjäl hej vilt av varandra. Mammorna sitter och pratar med varandra samtidigt som jag springer runt och reser alla omkullvälta ungar samtidigt som ett extra öga hålls på Alice. Inte springa framför rutshkanan, inte framför gungorna, inte in i buskarna, inte fram till alkisarna, inte klappa den hunden utan tillåtelse, inte ta hans kratta, inte... inte... inte... vart fan tog hon vägen nu då? De flesta ungarna är dock snälla och mammorna är ganska trevliga. De verkar även uppskatta att man som kille är nere på lekplatsen.

Två timmar senare och efter ett besök i mataffären går man uppför Danskavägen med ett tröttkört barn. -Det är nu bara tre timmar kvar till du ska sova nu Alice säger man i munter ton samtidigt som man ser att hon håller på att slockna i vagnen. Helvete, det går inte! Då somnar hon aldrig ikväll. -Men Alice, vi är ju snart hemma! Ok, jag småspringer nu med den tunga vagnen samtidigt som jag försöker roa Alice. Svettig kommer man fram till gården och Alice vill helt plötsligt leka mer i gårdens sandlåda. -Men pappa är frusen gumman, vi ska gå in till mamma nu!

Dags för middag och det äts helt okej. Skönt nu kan mamma ta över lekandet en liten stund medan pappa vilar lite grann, är min plan. Men det blir inte så för mamma måste plugga lite till och det blir till att sätta sig och läsa böcker man läst 500ggr förut. Nallen låter fortfarande inte katten vara med och leka och slår katten i huvudet. Katten svarar med att bitas och sedan blir det kompisar, the end. Förbannat bra bok. Den rekomenderar Alice. Vi åker lite Bobbycar och sparkar lite boll. Jag gör ett försök att gå in på internet när Alice fastnat med sitt pussel men hon genomskådar smitningen och kommer genast fram till att det är hennes dator som jag inte får vara med att leka med, annars får jag kanske en kloss i huvudet.

Så, äntligen dags för kvällsbadet och vällingen. Tre minuter i 19 sover hon och man står och tittar på förundrat. - Hur har vi kunnat skapa ett sådant fantastiskt barn?

Lite käk, lite TV och sedan är det sängen som gäller. -Imorgon ska jag ta tag i det och gå till Valhalla med Alice. Det blir kul. Eller så tar vi det nästa dag för det ska bli fint väder och då är det ju skönare att gå ned till lekplatsen. - ZZZZzzzzzz

Vad är det som hänt med alla coola fotbollsnamn?

Nu kanske alla skulle tro att jag skulle riva av en avhandling över hur det är att vara hemma med Alice dagarna i ända men så blev det inte. Det blir istället en liten lätt irritation över hur fåniga dagens namn är i den ädlaste av sporter. Förr i tiden fanns det mängder av grymt respektabla namn som man rabblade upp i alla olika laguppställningar men nu är de som bortblåsta.

Där man ser det som tydligast (och där min reflektion en gång startade) är i brasilianska landslaget.


Vad sägs om denna uppställningen?


Dida (helt ok)
Cafu (trist) Lucio (helt ok) Juan (töntnamn), Roberto Carlos (har bliviten klassiker)
Edmilson (Tråkigt) Juninho (Tråkiga inho på slutet ) Kaka (Coolaste idag)
Ronaldo (Boooring) - Robinho (Så fantasilöst) - Ronaldinho (Lika booring)


Namnen på denna elva är grymt fantasilös. Det var bättre förr. Tänk denna elva!

Taffarel (Lika grymt som han var säker på plan) -

Roberto Rivelino (Funderar starkt på att byta till detta namn), Éder Alexio de Assis (Eller till detta), Batista (Det låter stenhårt), Falcao (Liksom denna mur)- Zico (Världens bästa spelare med världens bästa namn), Dunga (Dunga mig gul och blå), Socrates (Lika spelinteligent som sin namne), Garrincha (man blir uppsnurrad bara genom att se detta namn) - Pelé (Kort och gott), Bebeto (Lite fantasilöst men klart coolare än Ronaldinho)

Vilken utveckling det har skett bland alla idoler och fotbollsgenier. På plan håller väl de flesta samma statut men kult samt namnmässigt har vi gått bakåt. Vi kan även se hur det sett ut i vårt smala land. Här har fantasin inte direkt flödat bland alla fotbollsföräldrar. Ta bara allas vårt kära Blåvitt. För något år sedan hette stjärnorna: Karl Svensson, Dennis Jonsson, Magnus Johansson, Bengt Andersson... Ni har väl inte somnat? Låt gå för Magnus då han har ett så "fyndigt" smeknamn som "Ölme", som kommer från hans hemort Ölme. Vilken fantasi! Ungefär som vår forna storspelare Långås...

Tänk förr på 80-talet. Då hette stjärnorna Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Glenn Schiller, Glenn Holm och Dan Corneliusson. Snacka om statusnamn eller varför inte "Röde"Ruben Svensson! Gå ytterligare några decennier tillbaka så var det Bebben och Fölet, Brasilien klass på de namnen!!

Hur ska detta sluta? Jag hoppas vi är på rätt väg i Sverige i alla fall. Med namn som Wernbloom, Vasques och Moses Sewanboko går vi en god framtid till mötes. Bara hoppas att Brasilianska föräldrar/spelare kikar på det inovativa landet i norr och lägger ned dessa jävla Cicinho-namnen nu!

Fan va länge sedan jag skrev en blogg. Detta speglar nog resultatet på denna samnt att man har blivit avbruten minst 25 ggr + en liten radering av lilla filifjonkan när hon helt plötsligt hittade powerknappen. Vi hörs snart och då ska jag berätta om hur det är att vara pappa"ledig" och hur fan jag hamnade på en gudstjänst i kyrkan.

Playwood - Din röst från avgrunden

Time out

Första lediga dagen+natten. Alice var hos mormor redan vid femtiden och jag var och spelade match. Två timmar slappande innan det var dags att traska ned till Daniel som bjöd på partaj. Det blev inte jätteblött men det räckte till för att man skulle vakna upp med en lättare huvudverk och total torka i munnen. Planen var att det skulle sovas ut för flera veckor framöver men jag pallade bara till 9.00. För pigg för att sova, för trött för att gå upp. Det fick bli att slå på en gammal vhs-rulle i sovrummet. Detta har jag inte gjort på över sju månader. Jävlar va gött det var. Ett glas saft, en bit ost och skink-paj från dagen innan och 21 grams på video. Bakfyllan fick komma i andra hand, här skulle njutas.

Alice har nu kommit på två nya grejer.
1. Hon kan förflytta sig på golvet. Detta betyder inte att hon kan krypa på ett fördelaktigt sätt utan att hon kan hasa sig framåt tillräckligt långsamt att hon blir pissed off. Då måste man resa sig upp och sätta henne upp eller på något annat sätt tillfredställa henne. Det är inte det att jag ogillar att leka med henne, utan det är mest att det pågår hela tiden. Det är dock till störst del riktigt roligt att följa hennes framsteg, samt att jag inte är med henne hela dagarna som Mia är. Hon är en grym mamma, by the way.

2. Hon har kommit på att man inte behöver somna direkt man blivit islängd i sin spjälsäng. Man kan krypa/kravla även här. Även detta leder till frustration hos Alice, vilket återigen leder till att det blir ett himla rännande mellan soffan och spjälsäng. En timme tog hon på sig idag innan hon slutligen gav upp i sitt kämpande mot John Blunds bluff-sömnmedel.

Hon är ändå jävla go mest hela tiden den lilla prinsessan. Vi har börjat med en rolig lek (för pappa alltså) nu. Hon är målvakt med dörrkarmen som mål och jag är utespelare som övar frisparkar. Detta leder till att hon gapskrattar och att jag kan förbättra min höger utsida.

Nåväl, jag nöjer mig denna gång och bjuder på lite bilder på Alice Sprallis...

Playwood - Er utvilade småbarnsfarsa

Domedagen

Nycklarna lämnades in en efter en samtidigt som tankarna flög hit och dit. Klarar jag detta? Samtidigt som jag drömde mig bort lämnade även mina livlinor bakom ryggen på mig och till slut fanns bara jag kvar i detta stora ensliga bygge. Nåväl, några kvarliggande paket samt de förfärligt dånande palllyftarna som till min förfäran strategiskt hade placerat sig ut i varenda liten skrymmande vrå i den stora lokalen.

När jag återvänt till verkligheten insåg jag att jag faktiskt var helt själv inne i trafikledarrummet. Jaha, vad ska jag göra nu då? Första gången jag har kvällen helt själv! Denna tanke hade funnits där under dagen men inte så här stark och inte så här skrämmande. Vet jag vad jag ska göra? Klarar jag mig med min fusklapp? Tänk om någon ringer och ställer kluriga frågor? Den största frågan kom sist. Kommer jag hinna klart med allt och om jag inte gör det, kommer de acceptera att jag sätter upp 7 timmars övertid?

Jag slog snabbt undan tankar som: "tänk om jag bara hade fortsatt vara chaufför" och tog tag i första bästa uppgift. Efter denna gick jag på nästa och nästa och nästa och nästa, som om jag aldrig gjort annat. Fan vad bra det gick. Någon gång stötte jag på problem men även detta löste jag på bästa sätt. Tror jag i alla fall. Sista lastbilen var ivägskickad, statistiken var ifylld, åkarfaktureringen var gjord, morgondagens arbetspass var fixade, postförskotten var prickade, skrivbordet var rensat, outlooken var rensad, golvet var rensat, portarna var låsta, telefonen var överkopplad. Var detta verkligen allt? Jag måste ha glömt något? Den typiska "stängde jag av spisen?" frågan gäckade mig men med det självförtroendet som jag jobbat fram under kvällen hjälpte mig att enkelt finta bort tankespökena. Larmat och klart. Vips stod jag vid cykeln och låste upp det sönderärgade låset.

Hemfärden var grym. Nöjd som jag var efter att ha förlorad arbetsledarsvendomen var det inte svårt att bemästra backarna upp till Lunden. Det är verkligen att man växer med uppgiften. Det är alltid något man bör ha i bakhuvudet när man tvekar över ett vägval. Ta chansen när du får den!

Kommer aldrig lära mig att stava till Heipa men jag gör det ändå!

Playwood - your master when you want to

En vanlig vecka

Efter ett herrans tjöt från min bror förstår jag att jag försummar min plats på blogen genom att uppdatera denna alltför sällan. Han har nog rätt. Man måste ta lite plats från alla tokar som finns här ute i cybern och författa lite anständig skit.

Den veckan som varit har varit ömsom bra ömsom dålig. Förra helgen var vi på firmakonferens med poståkeriet uppe i skövde. 380 pers som arbetat inom posten i hela sitt liv och där alla tydligen kände varandra. En väldigt rolig föreläsning var det med en riktig ironiker från galenkonsult http://www.accentevent.se/accentevent_konf.php?show=johnny . Hyr in honom om ni har tråkigt någon helg.

Det var givetvis fest efter detta och mycket intressanta händelser uppspelade sig. Jag hade iof förväntat mig mer. Den äldste på mitt jobb var helt redlös då det var dags för middag. Fick dock stöd från två kamrater för att komma ut från toaletten. Han är 64 år och har jobbat inom posten hela sitt arbetsliv. Han kunde känna sig trygg bland alla sina vänner. När jag sedan somnade på några arbetskamraters rum framåt tretiden fick jag en tankeställare. Jag har inte alls samma trygghet som 64-årige Bodin! Med ett ryck ställde jag mig upp, sa till de andra "jag går och lägger mig", vilket jag också gjorde. Lycklig vaknade jag upp, åt grisigt god frulle, satt av tre timmars föreläsning och två timmars bussresa. Väl hemma kände jag mig trygg igen.

Nåja så illa är det inte. Ingen sömn denna helgen, då önskar man sig en lugn paketvecka. Glöm det. Den värsta veckan sedan julruschen. Fy fan. Somnade ofrivilligt på soffan vid tio på fredagskvällen efter en riktig mysig kväll med Mia. Idag, lördag, är jag ensam hemma med lilla Alice. Det har hittills gått över förväntan. Hon skrattade, åt och somnade. Hon är ljuvlig!

Har en kanonbild på henne från ett försök att äta katrinplommonpurré. Jag kommer förhoppningsvis blogga snart igen. Jag tycker faktiskt det är sköjj.

Playwood - Tröttarnas trötter

Mellan julstress och nyårsbestyr

Sitter här och nu framför datorn samtidigt som jag sneglar på tv´n. Det är "Alla vi barn i bullerbyn". Det är inte Alice som tittar för hon ligger och sover, det är Mia som nyss stigit upp. I brist på något att läsa om i Blåvitts "silly season" så kanske man skulle uppdatera sin blogg lite grann, tänkte jag innan jag drog igång. Fan vet vad man ska skriva om nu när det inte händer allt för mycket.

Julstressen är ett klassiskt uttryck. Förr har detta endast inneburit stress inför julafton, vad gäller julklappsinköp och letande efter julpynt och omslagspapper. När julafton väl infallit har man bara tillåtit sig att sitta och njuta av den lugn denna dag innebär. Jag menade innebar! Nu har stressen bara accellererat då juldagsmorgon uppdagats.

Hur ska vi få med oss allt till morsan? Barnvagn, babysitter, filt, ombyte, pjamas, blöjor, julklappar etc. kommer Alice kunna sova borta? Kommer Alice somna om efter att vi kommit hem? Allt detta skulle komma att upprepa sig igen, dagen efter på julafton nr 2, när vi skulle he till svärmor. Det underlättade dock att vi fick lånat med oss morsans bil, även om detta skulle innebära en parkeringsbot på 600 några dagar senare. På julafton nr 3, annandagen, skulle vi äta på restaurant med Mias farsa m fl. Vår plan var då att Alice skulle sova under tiden då vi åt maten. Givetvis så var hon vaken hela tiden, fast hon är ju så snäll. Hela denna jul slutade i noll% utvilning för mig. Som tur var det jäkligt lugnt på jobbet de tre dagarna som vi behövde slava på mellan jul och nyår.

Nu är i alla fall stressen över för detta år. Bara en dag kvar och jag ser fram emot nästa då Alice kommer göra nya framsteg här i livet.

Årets sämsta tajming får som vanligt Morgan stå för när han ständigt dyker upp på de mest olägliga stunder. Inget ont om Mogge och hans resor hit från Malmö är alltid välkommna och roliga men senast kom han när jag hade varit borta från Mia och Alice några kvällar helgen innan. Då var det inte läge att pipa iväg ytterligare en kväll. Denna gången har han gjort det igen. Nu kommer han hit när Micke är på sitt årliga besök från Australien. Okej att jag kommer träffa bägge två men tajmingen är som den är. Den kan alltid vara bättre.

Hepa, som Tåbbe skulle sagt

Playwood - Årets tomte

Äckelinlägget - som inte blev så äckligt

Varför finns det olika typer av humor? Kanske på grund av att folk har olika typ av humor eller rättare sagt uppskattar humor på olika sätt. Det finns dem som älskar typisk slapstick (Papphammar), några älskar Jim Carreys minspel, många älskar Adam Sandlers... ja vad fan det nu är och andra går igång på helsjuka John Cleese (jag inräknad). Det finns dock en kategori i humorns värld som är lite förbjuden och något man inte gärna öppet visar att man uppskattar. Några gör det dock... jag är en av dem. Kiss och bajs-humorn. Fan va bra och vad roligt man kan ha åt den. Jag är dessutom säker på att detta är något som tilltalar de flesta. Detta är ju något man börjar med i tidig ålder.

Som när man var 4-5 år och morbror Thomas berättade att han hade något fel på sitt finger. Det enda sättet att rätta till det var att jag drog i det och vad hände? Givetvis så la han av en brakare som han hade sparat på ett bra tag. Istället för att hålla för näsan och fördömma detta vidriga beteende så låg man på golvet sparkandes av att man höll på att kikna av skratt. När han fem minuter senare hade problem med två fingrar som han inte kunde få ihop och att lösningen var att jag klämde ihop dem, givetvis med påföljden av ytterligare en rökare, dök ytterligare ett asgarv över mig. Så kul kan fisar vara!

Att denna humor skulle försvinna bara för att man blir äldre tror inte jag på. Det är snarare så att det blir roligare med åldern tack vare dess förbjudna ämne. Det kanske inte hade varit urkul om min morbror hade dragit samma gamla skämt för mig nu... eller det hade det nog nästan på grund av överaskningsmomentet. Vem har heller inte skrattat åt situationen där Jeff Daniels har fått i sig laxeringsmedel i Dum dummare. För oss som kan med att skratta åt det. Andra vuxna som belyser detta humoristiska ämne är den omtyckta komikern Hasse Alfredsson på Blommig falukorvskivan har han en låt där han sjunger "Kiss och bajs", vilket följs av ett asgarv. Tänk bara hur komiskt ordet "prutt" faktiskt är...

Detta blogginlägg skulle egentligen handla om hur jobbigt det kan vara när man måste hålla inne på sina gaser och vilka problem detta kan medföra. Nu får ni tyvärr inte veta mina tankar om detta och hur jag löser problem som detta. Too bad!

Playwood - Er kiss och bajsgubbe i postbilen