Domedagen

Nycklarna lämnades in en efter en samtidigt som tankarna flög hit och dit. Klarar jag detta? Samtidigt som jag drömde mig bort lämnade även mina livlinor bakom ryggen på mig och till slut fanns bara jag kvar i detta stora ensliga bygge. Nåväl, några kvarliggande paket samt de förfärligt dånande palllyftarna som till min förfäran strategiskt hade placerat sig ut i varenda liten skrymmande vrå i den stora lokalen.

När jag återvänt till verkligheten insåg jag att jag faktiskt var helt själv inne i trafikledarrummet. Jaha, vad ska jag göra nu då? Första gången jag har kvällen helt själv! Denna tanke hade funnits där under dagen men inte så här stark och inte så här skrämmande. Vet jag vad jag ska göra? Klarar jag mig med min fusklapp? Tänk om någon ringer och ställer kluriga frågor? Den största frågan kom sist. Kommer jag hinna klart med allt och om jag inte gör det, kommer de acceptera att jag sätter upp 7 timmars övertid?

Jag slog snabbt undan tankar som: "tänk om jag bara hade fortsatt vara chaufför" och tog tag i första bästa uppgift. Efter denna gick jag på nästa och nästa och nästa och nästa, som om jag aldrig gjort annat. Fan vad bra det gick. Någon gång stötte jag på problem men även detta löste jag på bästa sätt. Tror jag i alla fall. Sista lastbilen var ivägskickad, statistiken var ifylld, åkarfaktureringen var gjord, morgondagens arbetspass var fixade, postförskotten var prickade, skrivbordet var rensat, outlooken var rensad, golvet var rensat, portarna var låsta, telefonen var överkopplad. Var detta verkligen allt? Jag måste ha glömt något? Den typiska "stängde jag av spisen?" frågan gäckade mig men med det självförtroendet som jag jobbat fram under kvällen hjälpte mig att enkelt finta bort tankespökena. Larmat och klart. Vips stod jag vid cykeln och låste upp det sönderärgade låset.

Hemfärden var grym. Nöjd som jag var efter att ha förlorad arbetsledarsvendomen var det inte svårt att bemästra backarna upp till Lunden. Det är verkligen att man växer med uppgiften. Det är alltid något man bör ha i bakhuvudet när man tvekar över ett vägval. Ta chansen när du får den!

Kommer aldrig lära mig att stava till Heipa men jag gör det ändå!

Playwood - your master when you want to