Alexander Östlund

Nu kommer äntligen det efterlängtade och efterfrågade inlägget som handlar om den hårdföre och bildsköne högerbacken från Åkersberga, som tillslut hittat sig själv och sin rätta miljö i engelska championshiplaget Southampton. Anledningen att "Salle", som han kallas i landslaget, får ett helt eget inlägg bottnar i den diskussion jag tidigare förde gällandes svenska fotbolllandslagets träningsmatcher och hur intetsägande de kan vara för oss supporters tillika åskådare. I den senaste matchen mot Irland som gav upplopp för mina känslor var det just Östlund som aggerade som en poklagsspelare och stod främst i ledet för att skämma ut det svenska laget.

Det lustiga i kråksången är att min relation till Alexander Östlund är lite speciell. Det finns en liten hatkärleksrelation mellan oss som förmodligen inte är besvarad ifrån hans sida, men kanske hade varit så om han kände mig. Mina känslor för Östlund började redan år 1998 då han som mycket lovande anfallare sköt AIK till sm-guld i sista omgången genom sitt enda allsvenska mål det året. AIK tackade honom genom att inte förlänga hans kontrakt och "Salles" färd gick, via portugisiska Vitoria Guemares, till nyblivna superettalaget norrköping, där han till slut placerades på högerbacken och skaffade sig hästsvans och helskägg.

Vad som hände sedan vet nog även de som inte är så insatta. Han gick till Hammarby där han som högerback slog igenom genom sin fysiskt hårda spelstil och sina offensiva räder. Han kom med i landslaget, såldes till Feyernoord där han spelade nästan 100% av matcherna och avtackades sedan genom att få veta att han inte skulle få spela en enda match och såldes därmed till "Saint's".

Att han huserade omkring i AIK's anfall med bratig backslick eller hjälpte Hammarby till framgångar genom sina aggresiva löpningar på kanten stärkte ju inte hans aktier hos mig, fast det skiter väl han i. Att han även aggerar kona i svenska landslaget gång efter gång ökar heller inte mina känslor för honom. Inte heller det faktum att mängder av tjejer skulle dö för en natt med denne mörke sexsymbol får mig att stå på hans sida. När han dessutom valde att göra en Ljungberg och stå modell för något som hade långt mycket lägre status än Calvin Klein föll han ännu mindre mig i smaken.

Vad är det då som ändå får mig att tycka om denne stockholmska badboy som ryktesvis faktiskt ska vara en riktig god famljefar trots hans hårda yttre. Jag älskar hans spelstil! Jag beundrar hans inställning match efter match. Även om managerna inte alltid vet var de har Östlund på planen så vet de hur han kommer gå in i närkamperna och att de kommer få se ett uppoffrande spel från hans sida. Därmed inte sagt att jag tycker att han ska spela högerback i landslaget. Han har inte på den nivån att göra. Han platsar om han gör en perfekt match, men det händer inte ofta. Jag diggar självklart även Östlunds skägg.

Att jag faktiskt gillar grabben kan bero på att jag ser vissa likheter mellan honom och mig. Vi har samma styrkor på fotbollsplanen, även om hans är bra mycket bättre än mina. Jag är ingen tekniker. Det är inte Östlund heller. Vi bägge lever på vår inställning och vår aggresivitet. Att jag sedan bär ett skägg som nästan är i Östlundklass gör att vi i vissas ögon liknar varandra. Även om jag verkligen inte ser någon likhet, förutom skägget då.

Trots den gamla AIK-tiden, hans gamla bratfrissyr och annan skit så verkar Östlund vara en bra idrottsman som hittat rätt i England där han tillåts sina vansinnesbrytningar och kan dra nytta av sitt hetsiga humör. Jag kan bara be till Torbjörn (Nilsson och Gud, för er som inte vet, vilka det nu kan vara?) att någon högerback kliver fram rejält i vår och slår sig in i landslaget som första allternativ framför Östlund, Mikael Nilsson och Christoffer Andersson (som annars är mitt 1:a alt.)

Lycka till Östlund I framtiden! Här är ditt betyg.

PPPPPP
/Playwood, din superbloggare på nääääätet

Datakunskap

Att man är född 70-talist märker man ofta genom att man tycker och tänker på ett visst sätt. Man märker det ofta på vilken kunskap man besitter när det gäller vissa områden, men det som verkligen avslöjar den sanna 70-talisten är bristen på datorskunskap och datorförståelse.

Jag tycker ändå att jag är ganska kunnig och klarar mig bra i Word, powerpoint och internetdjungeln. Ibland lyser dock bristerna igenom och detta är verkligen något jag lider av. Det finns inga andra stunder som jag känner mig så maktlös som när jag stöter på datorproblem. Jag är ändå ganska så våghalsig och vågar mig ofta på att felsöka och leta lösningar på mina datorbekymmer men ack så sällan lyckas mina försök. Det slutar ständigt med att jag får sticka svansen mellan benen och ringa min vän Akkis som är grym på datorer (trots att han är född -73). Då löser sig alltid problemen och oftast är svaren så självklara att vem som helst hade kommit på det och jag känner mig som ett jävla fån.

Jag har ändrat inställning till både datorer och internet från mycket negativ till grymt positiv medans utveklingen gått framåt, även om jag har svårt att känna mig sugen på att sätta mig in i de olika system som finns, även om jag hela tiden lär mig något. Jag och polarna har spelat nätverk massor av gånger men ändå har jag aldrig lärt mig hur man skaffar en ny ip-adress eller hur man felsöker nätverkskortet osv.

Nu när jag fick min nya laptop "Maud" och skulle ge mig ut på nätet så funkade det givetvis inte. En ny dator med XP installerat ska väl kunna lösa en väg ut på internet för mig? Jag gav dock inte upp utan luskade ut att inaktivera trådlöst nätverk och aktivera det rätta. Jag fick även upp en ip-adress och listade ut att nätet fungerade genom min gamla dator. Till slut gav jag dock upp och ringde Akkis. Givetvis var det bara en omstart av modemet som var kruxet för att ge mig licens att surfa med min nya laptop "Maud".

Nu sitter jag här igen, med ett nytt problem och vet att det enda som står emellan mig och en lösning är ett samtal till Akkis, men det tar emot. Inte för att jag inte vill ringa Akkis utan man känner sig tekniskt handikappad. Som om jag lever under fel tidsperiod. Jag tillhör samma tekniskt inkompetenta generation som min farsa som är sextio (vilket är helt förståligt, ta inte illa upp far!). Jag vill bara kunna utnyttja möjligheten att bränna (på min nya DVD-brännare) ned ett spel till mitt xbox (som jag har chipat) som jag har tankat ned (genom internet). Jag har alla verktyg som behövs men kan fan inte använda dem. Det känns sådär...

Datakuskap får ett ganska lågt betyg för att vara en bra sak:

PPPPP
/Playwood, din betygsurfare i cyberspace

Dating

Är detta verkligen ett passande ämne för mig att bena ut? Jag som redan har ett förhållande. Jag tycker ändå att jag har ett och annat bidra med i detta ämne, minst lika mycket som alla andra även om jag inte aktiverar mig i detta förehavande nu för tiden.

Dating är en märklig företeelse som man tyvärr måste genomlida om man inte löser sånt på annat sätt. Samtidigt finns det många som älskar det och gärna stannar vid just datingfasen i resten av livet. Som ni förstår så är inte jag den typen. Jag får prestationsångest och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Sedan kommer ju det värsta av allt... Frågan som är avgörande. Tycker hon om mig eller är hon bara snäll och inte vill såra mig när hon tackar ja till nästa träff. Det är ett jävla vågspel i avgörandet om man ska lägga in stöten eller om man ska avvakta.

Själv så behöver jag inte bry mig om detta då jag har mitt på det torra, vilket är väldigt skönt. Jag skulle aldrig vilja ge mig ut börja träffa någon ny i dagsläget. Frågan är vad som är bäst? Vårt nya datingsamhälle där man kan träffas på internet, gå på speeddating, åka på singelkryssningar och så vidare. Förr var det egentligen bara på ett sätt. Man bjöd ut den man var intresserad av, eller som var ledig, på restaurant eller på bio och sedan fick man veta om känslorna var besvarade. Allternativen är ju fler nu men gamla modeller brukar vara lite enklare.

Jag tänkte nu bjuda på hur det såg ut när jag skulle på date med min nuvarande flickvän (okej då, sambo) Mia.

Jag vet att det var måndagen 7 oktober 2002 (min födelsedag och det år som blåvitt höll på att åka ur allsvenskan. Ja, jag har inte så svårt att komma ihåg detta). Jag hade bara träffat Mia en gång innan detta. Jag hade heller inte berättat för Mia att jag fyllde år och vi hade bestämt oss för att hitta på något (date) denna dag. Mitt förslag var att gå och titta på Blåvitt eftersom jag ändå skulle dit, ni vet förena nytta med nöje. Jag var stressad som vanligt när jag skulle iväg till redbergsplatsen där vi skulle mötas. Mötet gick bra och vi kände igen varandra trots att vi bara träffats en gång innan, och då på krogen. När vi satt på vagnen på väg till Gamla Ullevi så ringde morsan för att gratta mig och detta förstod Mia som sedan bad om ursäkt att hon inte hade köpt något till mig hela resan dit trots att jag sa att hon inte kunde veta. Hon ville betala biljetten in till matchen men hon hade inte cash så jag bjöd, vilket jag ändå hade tänkt när jag nu släpade med henne på fotboll som jag inte ens visste om hon gillade. Matchen var dessutom ganska usel och Blåvitt förlorade med 0-1 och det var kallt och jävligt.

På väg från matchen ringde farsan och undrade om inte vi kunde träffas en snabbis på redbergsplatsen, där han stod och väntade på sin buss, så han kunde få gratta mig och jag sa "ok". Detta kunde bli ganska pinsamt för oss alla, eller i alla fall för Mia. Väl på redbergsplatsen så var jag tvungen att presentera Mia för farsan som kanske skulle tro att vi var tillsammans trots att jag inte hade en aning om hur det skulle bli i framtiden och om Mia överhuvudtaget var intresserad. Vad trodde nu farsan och vad tyckte Mia om att jag presenterade henne för farsan och så gick det runt i min skalle. Jag var dessutom lite nedstämd efter matchen och hoppades att detta inte skulle märkas men allt jag fick var en kram och ett vi hörs. Jag trodde att loppet var kört tills jag fick ett sms där hon skrev något om att hon hade haft trevligt, då blev jag nöjd.

Det visade sig att det inte var så dumt att ta med sin date på fotbollsmatch ändå. Jag tror att det kan vara bra ur flera aspekter. Dels så är det ganska dyrt, då sittplats är ett måste och tjejer är nöjda om man spenderar mycket på dem. Dels så kan det hända att tjejen inte är så intresserad och därmed måste koncentrera sig på dig vilket kan vara bra om man vill komma någon vart i relationen. Eller så är hon intresserad och då är det en bonus och ni kan snacka fotboll ihop. Om hon inte kan så mycket om fotboll och man inte har något att snacka om så är det alltid lätt att dra lite offsideförklaringar och liknande så har ni vips ett samtalsämne. Har ni inget att snacka om så är hon ändå inte intressant och hon lär väl inte ringa upp efter 90 minuter regelförklaringar.

Efter matchen så finns det alltid något att snacka om. Har Blåvitt vunnit så är man glad och går med på att snacka mode eller vad som helst. Har de förlorat så vill tjejen försöka trösta och går med på att prata om vad som helst. Vid oavgjort vet i fan.

Fotbollsdate är brå, annan date är blä.

Dating får:

PPPP

/Playwood, din fotbollsexpert i snöyran

CSN

Oj oj, dags för ett ämne som väcker känslor både här och var i samhället. Nästan alla som man pratar med om detta statliga låneverk som får sveriges framtid att gå runt. Det kvittar om man pratar om själva myndigheten CSN eller just Britta som sitter på Kungsgatan så blossar diskussionerna om hur hemska de är, utan att någon endaste gång råka svänga över till några positivare tongångar. CSN är helt enkelt avskytt och bespottat hos de flesta svenskar som någonsin haft äran att ha gjort affärer med dem.

Man får dock inte glömma att CSN ger oss en stor möjlighet att kunna utbilda oss till något vi gärna vill arbeta med i framtiden. CSN säger inte gärna nej till oss om de får en motprestation i form av godkända kurser och inskrapade högskolepoäng. Frågan jag ställer efter detta resonemang är: gör de detta av ren godhet eller finns det ett litet vinstinbringande intresse hos denna statliga studentbank?

Jag vill inte reda ut deras anledning till befintlighet men att de finns till endast för att göra oss studenter en välgärning betvivlar jag starkt. Det är också intressant att det inte finns något vettigt alternativ till CSN, vilket gör att de hamnar i en monopolistisk situation, som de antagligen inte har något emot. Deras värsta konkurrenter skulle väl vara Finax eller stenrika billdalfarsor(ursäkta alla billdalbor som läser här).

Min relation till CSN är faktisk ganska okej. Jag kan inte komma på någon gång som jag har hamnat i dispyt med dem och det är jag jävligt glad över. Jag har hela tiden fått mina lånade pengar på utsatt datum och inte heller haft några problem då man ska återanmäla sig. Jag får till och med mina pengar en dag för tidigt varje månad, även om det kanske borde ses som en björntjänst. De är dock väldigt snabba att skicka ut inbetalningskort på återbetalning så fort sommarlovet nalkas. Deras telefonkösystem har dock aldrig inponerat på mig.

För att göra slarvsyltan av dem kort så kan man här nedan se vad jag anser om dem genom mitt lilla betyg, men ett tips är att myndigheter är aldrig mina favoriter.

PP
/ Playwood, din recensent när du behöver en åsikt

Allvaret

Är det alltså nu livets allvar börjar? Det är nu man ska ordna upp allt för sin framtid och släppa det som man hittills har kunnat leva med utan att vara orolig för att misslyckas. Nu får man inte ta några felbeslut eller kanske ta en slappperiod för att man vet att det kommer en ny chans. Det finns inte längre något som heter omtenta eller seminarier som men kan sitta och halvsova sig igenom och ändå kamma hem de efterlängate högskolepoängen som nu mera ligger som en prydlig hög i ladoksystemet och som CSN har njutit av varje sekund, och kommer att jaga mig i resten av mitt för.

Jag talar givetvis om att det är dags att söka ett jobb och börja den del av livet som man ska leva med i resten av mitt liv. Det vuxna livet som inte har några öppningar för eventuella lappkast eller filbyten. Jag har nu gjort mitt slutgiltliga val och använt min sista livlina. Jag har omskolat mig från fastighetsskötare till informatör och dragit på mig en kvarts miljon i skulder. Jag har varken ork eller råd att ändra mig nu. Jag ska jobba inom informationsvärlden i resten av mitt liv och ändå vet jag inte ett skit om den.

Jag måste söka jobb nu. Jag måste ansa skägget. Jag måste byta klädstil. Jag måste skaffa mig en mer ordentlig frisyr. Jag måste prata mer vårdat och mindre (som Kenta Nilsson sa) "målarsvenska". Jag måste helt enkelt inse att allvaret börjar nu!

Det som nu ligger framför mig är att skriva en godkänd CV som ska få potentiella arbetsgivare att läsa min ansökan, som därefter ska leda till en intervju och där, där börjar alvaret. Där får man inte, som jag tidigare skrev, en till chans. De säger inte att "du missade jobbet genom att du glömde presentera dig, men kom tillbaka nästa månad". Där gäller det att sätta allt likt en dansaudition, och dessutom ska de tycka om dig. Fy vad jobbigt.

Det värsta är nästan om man får jobbet. Då ska man gå igenom varje dag utan att göra misstag. Vart enda uppdrag man får ska vara lyckat, så de inte undrar över varför de anställde dig. Där snackar vi allvar. Allvar är tufft men det är ändå sporrande. Det var ju därför jag slutade min förra karriär som fastighetsskötare. Jag kände mig ostimulerad och stannade i min intellektuella utveckling. Jag kände att jag var ämnat för något annat, även om fastighetskötaryrket är lärorikt och viktigt i sig. Jag behövde helt enkelt en utmaning. Jag behövde utsätta mig själv för en rejäl portion allvar.

Allvar är svårt att betygsätta eftersom jag inte vet vad betyget står för men allvar är vikigt trots att jag inte är något jätte fan av det.

PPPPPPP
/ Playwood, din recensent i söndagsledigheten

Glenn Hysén

Ja här har vi den gamle folkhemshjälten som ska synas i sömmarna av mig i dagens blogginlägg. Han har gjort ett antal sköna glidtacklingsbrytningar på fotbollsplanen och kommenterat fotboll i en herrans massa år. Han blev känd som "Gråvitt" på den gamla goda tiden då han klippte kalsonger på Kamratgården och bildade mittbackspar med Peter "lintotten" Larsson. Han har alltid varit känd för sin goa göteborgska och numera är han även känd för hans talangfulla avkommor.

Främst så har han väl de senaste åren mest vistats på tv3 som bisittare (numera heter det expertkommentator) till någon helgalen gammal avdankad radiopratare som sett sin chans att lura tv3 på ett par spänn innan de förstår bättre. Vi minns väl alla Lasse Kinch eller ännu hellre gamle gode Herr P A Gullö. Nog om dessa flan. Åter till Glenn som för övrigt borde gifta sig med Glenn Close.

Som jag tycker så gör alltid Glenn sitt bästa vad han än tar sig för. Han var enligt källor ingen supertalang i fotboll men han gjorde det han är bra på, vilket tog honom väldigt långt. Samma gäller i studion. Han har inte de bästa förutsättningarna för att kommentera sport men han gör så gott han kan. Om man hade jämfört en fotbollsmatch som han kommenterar nu med en han kommenterade för åtta år sedan så vore det nog skillnaden stor. (Mina egna teorier.) Han var känd för att slarva fram meningarna så ingen fattade dem. Han hade än färre klyschor mot de han ständigt slänger sig med nu. Trots detta är han en skön snubbe.

Hade jag skrivit detta inlägg för ett-två år sedan så hade tongången varit helt annan. Jag såg ingen framtid i Glen Hysén. Inte för att jag ser så jävla mycket mer framtid med honom nu men han har bättrat sig. Det får vara att han har sina klassiska klyschor match efter match. "Han har inte det där steget som för några år sedan.", "Han är ju inte dominerande precis.", "Jag tycker han dominerar", "Han spelar som i trans", "jag tror dom får det svårt" med mera, ni fattar galoppen. Det var inte detta jag har stört mig på i alla år utan det har varit hans konstiga analyser och åsikter under matcherna som verkligen inte har delats av mig.

Men nu helt plötsligt har han och jag börjat se samma saker under matcherna. Han kommenterar saker som jag precis har tänkt på och blir förbannad över domslut som jag också skriker om. Det har blivit tvärtemot vad det var förr och jag vägrar tro att det är jag som börjat tänka som Glenn. Visst kan han fortfarande vara lite förutsägbar men han har helt klart bättrat sig det senaste året. Han har kanske helt plötsligt börjat blomma ut som kommentator kanske utvecklas till en världsledare även inom detta område. Kanske är det till och med så att han är en man för VM.

Glenn får i alla fall betyg av mig och hade det inte varit för FC Z där han hittade sig själv och sitt kall så hade det blivit något lägre.

PPPPPPP

/Playwood, din recensent i det kalla vintermörkret

Melodifjanteriet

Vad är det stora delar av det svenska folket bänkar sig framför på lördagarna med stora festpåsar chips och jumboflaskor med cola. Vad är det som stora delar av det svenska folket engagerar sig i den grad att man skriver spaltmeter i dagsblaskorna och insändarna duggar tätt i alla medier. Och vad fan är det jag skriver om en solig söndag som denna???

Melodifestivalen, melodifestivalen och för tredje gången melofuckingdifestivalen...

Är traditionens makt så förbannat stor att man sitter och glor på denna skiten. Nu är jag ganska partisk som inte gillar schlagermusik så det ska ju till något alldeles i hästvägar om jag ska gå igång till detta program. Nu var det faktiskt så att jag denna lördag bjöd in mig själv till denna stora inramning i min egen TV-soffa med ett stort glas o'boj och lite ostkrokar. Det började inte helt tokigt med den stora indian/same/punkar'n/token från Örnsköldsvik som på hans typiska manér slog på stora trumman i en pampig melodi.

Efter detta kom raset med någon afroiklädd madame som var helt intetsägande, en doldis som hette något i stil med ett mineralvatten, bommulsplockar joes gamla rödnackar, jimmys tjej, crazy frogs största utmanare på barnblandskivorna: Gunter och "jag kan inte ta ton men jag är en hyfsad skådis" Kjellman. Som tur är så slutade hela helvetet med en Carola som verkligen var laddad till tusen och blåste ur hela Scandinavium och hennes konkurrenter så det stod härliga till med en riktig rökarlåt. Wow, det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om en schlagerlåt...

Summa sumarum karde´mumma så var det ett helvete att genomlida men uppenbarligen så berör detta mig minst lika mycket som resten av Sveriges halva befolkning eftersom jag skrivit ett av mina längsta inlägg genom tiderna, så jag tvingas sätta en tvåa åtminstonne.

Betyg: PP

/ Playwood, your personal judge at your service

Hellre gå med bar rumpa än att gå till Rumpan bar

Fredag eftermiddag händer det saker i stan. Folk kastar på sig överrockarna och flyr från sina arbeten och in på närmsta after work. Jag skulle gärna skriva ett inlägg om hur jobbigt det är att vistas på AW men jag fick ett mycket bättre upplägg igår kväll. Ett upplägg till en recension av det populära utestället i linné, Rumpan Bar.

Vilket värmande mottagande man fick när man stått ute i kylan och köat i tjugo minuter. "Denna får du inte ta med dig in", hörde jag bakom min rygg samtidigt som jag kände hur någon slet tag i min väska. Eftersom det satt en lapp vid ingånngen som sa att personalen inte ansvarade för kundernas väskor så valde jag att inte bidra med min till resten i högen av väskor på golvet. När Martin ifrågasatte vad som är skillnaden mellan våra väskor och tjejernas så svarade vakten med ett intränat svar, "de har ju smink och så!", clever!!! Senare på kvällen skulle våra vägar korsas ännu en gång.

Det visade sig att när alla i vårt sällskap äntligen fått sittplats så fick den välbemötande vakten/eventuella ägaren för sig att vi tog allt för stor plats och att vi måste knö ihop oss för att det var andra som behövde sitta. Jag undrade vart han hade varit när jag stod i en timme med en öl i ena handen och en tallrik i andra och undrade hur man löser en sådan situation.
När han sedan återkom med budet att vi skulle trängas ännu mer för att tre flickor skulle äta pizza på vårt bord så brast mitt humör och min kväll var helt plötsligt inte fullt så bra som den kunde varit. Ville han att vi skulle gå så kunde han faktiskt bara sagt det?

Jag uppmanar härmed alla att inte besöka det JÄVLA pajashaket vad ni än gör. Så jävla god mat var det inte...

Kunde man göra överkryssade P'n så hade jag gjort det. Istället får ni söka med Stetoskob eller fackla och ändå inte hitta något.

Betyg:



/ Playwood - Your personal judge

Träningslandskamper

Det finns en anledning att man inte saknar dessa matcher när tv-bolagen beslutar att inte gå in i förhandling med något tyskt imperium och man endast får följa resultaten på text tv. Det enda som sprids hos mig är ilska mot dem som i sommar ska föra mig till ett rus av lycka. Ett förakt mot våra tänkande förbundskaptener som oftast funderar bort möjligheter att kunna vända en match. Idag var inget undantag.

Man tänker som vanligt sitta där som på nålar när laguppställningen visas och gläds när Kim för en gångs skull får visa att han ändå är något att förlita sig på i framtiden. Man knyter näven för Elmanders skull när han nu äntligen ska försäkra sig om sin mästerskapsbiljett. Man ser fram emot att Zlatans plötsliga vilja att spela träningsmatch ska sprida en framgångsvind i de gula tröjorna likt Björn Linds magiska spurt blåste fart på den svenska os elden.

Som vanligt blir man besviken... Kim överarbetar varenda situation som vanligt och blir utbytt, Elmander klappas om av den komplette Mattias Jonsson som förmodligen har bokat sin hamburg-biljett för flera månader sedan, i Elmanders namn. Och Zlatan som äntligen slet sig ur Capellos koppel, ja han vågade inte spela vidare efter att ha gått in i en närkamp.

Jag säger bara att traditioner är till för att följas. Träningslandskamper ska inte vara roliga och Irland ska inte be om ursäkt för sina segrar, de är störtcoola!

Träningslandskamper får av mig fyra P av tio

PPPP
/Playwood

Ps. Trodde ni att Östlund kommer undan i min sågning? Han får en helt egen recensering inom snar framtid. Ds