Alexander Östlund

Nu kommer äntligen det efterlängtade och efterfrågade inlägget som handlar om den hårdföre och bildsköne högerbacken från Åkersberga, som tillslut hittat sig själv och sin rätta miljö i engelska championshiplaget Southampton. Anledningen att "Salle", som han kallas i landslaget, får ett helt eget inlägg bottnar i den diskussion jag tidigare förde gällandes svenska fotbolllandslagets träningsmatcher och hur intetsägande de kan vara för oss supporters tillika åskådare. I den senaste matchen mot Irland som gav upplopp för mina känslor var det just Östlund som aggerade som en poklagsspelare och stod främst i ledet för att skämma ut det svenska laget.

Det lustiga i kråksången är att min relation till Alexander Östlund är lite speciell. Det finns en liten hatkärleksrelation mellan oss som förmodligen inte är besvarad ifrån hans sida, men kanske hade varit så om han kände mig. Mina känslor för Östlund började redan år 1998 då han som mycket lovande anfallare sköt AIK till sm-guld i sista omgången genom sitt enda allsvenska mål det året. AIK tackade honom genom att inte förlänga hans kontrakt och "Salles" färd gick, via portugisiska Vitoria Guemares, till nyblivna superettalaget norrköping, där han till slut placerades på högerbacken och skaffade sig hästsvans och helskägg.

Vad som hände sedan vet nog även de som inte är så insatta. Han gick till Hammarby där han som högerback slog igenom genom sin fysiskt hårda spelstil och sina offensiva räder. Han kom med i landslaget, såldes till Feyernoord där han spelade nästan 100% av matcherna och avtackades sedan genom att få veta att han inte skulle få spela en enda match och såldes därmed till "Saint's".

Att han huserade omkring i AIK's anfall med bratig backslick eller hjälpte Hammarby till framgångar genom sina aggresiva löpningar på kanten stärkte ju inte hans aktier hos mig, fast det skiter väl han i. Att han även aggerar kona i svenska landslaget gång efter gång ökar heller inte mina känslor för honom. Inte heller det faktum att mängder av tjejer skulle dö för en natt med denne mörke sexsymbol får mig att stå på hans sida. När han dessutom valde att göra en Ljungberg och stå modell för något som hade långt mycket lägre status än Calvin Klein föll han ännu mindre mig i smaken.

Vad är det då som ändå får mig att tycka om denne stockholmska badboy som ryktesvis faktiskt ska vara en riktig god famljefar trots hans hårda yttre. Jag älskar hans spelstil! Jag beundrar hans inställning match efter match. Även om managerna inte alltid vet var de har Östlund på planen så vet de hur han kommer gå in i närkamperna och att de kommer få se ett uppoffrande spel från hans sida. Därmed inte sagt att jag tycker att han ska spela högerback i landslaget. Han har inte på den nivån att göra. Han platsar om han gör en perfekt match, men det händer inte ofta. Jag diggar självklart även Östlunds skägg.

Att jag faktiskt gillar grabben kan bero på att jag ser vissa likheter mellan honom och mig. Vi har samma styrkor på fotbollsplanen, även om hans är bra mycket bättre än mina. Jag är ingen tekniker. Det är inte Östlund heller. Vi bägge lever på vår inställning och vår aggresivitet. Att jag sedan bär ett skägg som nästan är i Östlundklass gör att vi i vissas ögon liknar varandra. Även om jag verkligen inte ser någon likhet, förutom skägget då.

Trots den gamla AIK-tiden, hans gamla bratfrissyr och annan skit så verkar Östlund vara en bra idrottsman som hittat rätt i England där han tillåts sina vansinnesbrytningar och kan dra nytta av sitt hetsiga humör. Jag kan bara be till Torbjörn (Nilsson och Gud, för er som inte vet, vilka det nu kan vara?) att någon högerback kliver fram rejält i vår och slår sig in i landslaget som första allternativ framför Östlund, Mikael Nilsson och Christoffer Andersson (som annars är mitt 1:a alt.)

Lycka till Östlund I framtiden! Här är ditt betyg.

PPPPPP
/Playwood, din superbloggare på nääääätet