Allvaret

Är det alltså nu livets allvar börjar? Det är nu man ska ordna upp allt för sin framtid och släppa det som man hittills har kunnat leva med utan att vara orolig för att misslyckas. Nu får man inte ta några felbeslut eller kanske ta en slappperiod för att man vet att det kommer en ny chans. Det finns inte längre något som heter omtenta eller seminarier som men kan sitta och halvsova sig igenom och ändå kamma hem de efterlängate högskolepoängen som nu mera ligger som en prydlig hög i ladoksystemet och som CSN har njutit av varje sekund, och kommer att jaga mig i resten av mitt för.

Jag talar givetvis om att det är dags att söka ett jobb och börja den del av livet som man ska leva med i resten av mitt liv. Det vuxna livet som inte har några öppningar för eventuella lappkast eller filbyten. Jag har nu gjort mitt slutgiltliga val och använt min sista livlina. Jag har omskolat mig från fastighetsskötare till informatör och dragit på mig en kvarts miljon i skulder. Jag har varken ork eller råd att ändra mig nu. Jag ska jobba inom informationsvärlden i resten av mitt liv och ändå vet jag inte ett skit om den.

Jag måste söka jobb nu. Jag måste ansa skägget. Jag måste byta klädstil. Jag måste skaffa mig en mer ordentlig frisyr. Jag måste prata mer vårdat och mindre (som Kenta Nilsson sa) "målarsvenska". Jag måste helt enkelt inse att allvaret börjar nu!

Det som nu ligger framför mig är att skriva en godkänd CV som ska få potentiella arbetsgivare att läsa min ansökan, som därefter ska leda till en intervju och där, där börjar alvaret. Där får man inte, som jag tidigare skrev, en till chans. De säger inte att "du missade jobbet genom att du glömde presentera dig, men kom tillbaka nästa månad". Där gäller det att sätta allt likt en dansaudition, och dessutom ska de tycka om dig. Fy vad jobbigt.

Det värsta är nästan om man får jobbet. Då ska man gå igenom varje dag utan att göra misstag. Vart enda uppdrag man får ska vara lyckat, så de inte undrar över varför de anställde dig. Där snackar vi allvar. Allvar är tufft men det är ändå sporrande. Det var ju därför jag slutade min förra karriär som fastighetsskötare. Jag kände mig ostimulerad och stannade i min intellektuella utveckling. Jag kände att jag var ämnat för något annat, även om fastighetskötaryrket är lärorikt och viktigt i sig. Jag behövde helt enkelt en utmaning. Jag behövde utsätta mig själv för en rejäl portion allvar.

Allvar är svårt att betygsätta eftersom jag inte vet vad betyget står för men allvar är vikigt trots att jag inte är något jätte fan av det.

PPPPPPP
/ Playwood, din recensent i söndagsledigheten