En tuff men underbar vecka

Jag som alltid trott att en kortlek kan lösa alla problem som baseras på långtråkighet och tristess. Nu vet jag att det inte är sant. När man är nära en förlossning så klarar man inte att spela vare sig chicago, skitgubbe eller tjuv. Man klarar inte av att göra ett jota.

Denna vecka har varit slitsam. Mia har mått dåligt av nervositet och smärta. När ska denna bebis komma har varit ett återkommande mantra som jag fått uppspelat för mig både per telefon och live då man kommit hem från postbilen. Att gå iväg till jobbet varje dag har varit plågsamt då ovissheten hela tiden legat över mig som ett ihärdigt åskmoln. Vi har varit uppe ett par gånger på sjukhuset för att kolla läget men hela tiden fått svaret att man får gå hem och vänta på att det ska hända. Vad är det som händer då? Värkarna finns ju hela tiden, och hur vet man hur kraftiga dem ska vara innan det är dags?

Natten till fredag vaknade jag av att Mia satt upp i sängen och sa att nu är det nog dags. Nu igen tänkte jag, men gick upp och tog en liten matbit för att orka sitta uppe och stötta henne. Värkarna ökade succesivt och vi ringde upp till förlossingen som erbjöd oss ett förlossningsrum med tillhörande barnmorska. Utanför sjukhuset gick det ett par, där tjejen knappt kunde gå. Vi rusade givetvis om dem för att inte missa vår erbjudna säng. Mia var öppen drygt en centimeter och en lång väntan låg framför oss. Hur skulle hon orka, tänkte jag.

Det gick dock ganska fort när det väl satte fart och efter lite badande, ryggmärgsbedövning (edupiral) och lustgas var vi framme vid krystvärkarna. Mia var helt förstörd och hade nu gett upp ett flertal gånger då hon erbjudit (milt sagt) oss att plocka ut ungen utan hennes hjälp. Hur fan skulle detta gå, gick det runt i mitt huvud. När jag sedan såg hur barnets puls minskade markant samtidigt som mängden läkare mångdubblades i rummet ångrade jag att jag inte sugit i mig lustgasen som Mia tidigare erbjudit mig under ett av sina värre rus. Helvete, tänkte jag, när vi var så nära.

Hämta sugklocka, skriker en. Tryck på nu, skriker en annan. Ge mig en porkubiskum neutralus bla bla bla *, skriker en tredje. Jag gör allt för att hålla mig vid medvetande samtidigt som jag kämpar för att hålla mig uppe på benen. Till slut hör jag något som jag kan relatera till och som måste vara positivt, Jag ser huvudet. Skönt, kom igen nu Mia tänker jag, samtidigt som jag tittar på henne och tänker, det ser inte så bra ut.

Slutligen dimper tjejen ut och läkarna kastar sig över henne likt gamar och hyenor över ett skadat kreatur. Gör något, gör något, gör något. Vet inte vad som händer sedan men Mia frågar vad det blev och jag ser helt chockad ut. Hur fan kan hon tänka på det nu tänker jag nog. En flicka säger jag samtidigt som jag inte vet om jag ska gråta eller le för att ge henne hopp. Pappan hänger med oss, säger en sköterska. Jag tittar på Mia och vänder mig till sköterksan, jag kanske ska stanna här, säger jag och nickar mot Mia. Du följer med säger de i samma ögonblick som de drar in mig i ett rum som jag inte har en aning om vart det låg.

De kontrollerar att allt är ok och jag ska klippa navelsträngen. Det var nog det sjukaste av allt. Jag har precis slitits mellan hopp och förtvivlan samtidigt som jag är i chocktillstånd. Då ska jag klippa navelsträngen på den lilla tjejen. Jag ska nog inte... försöker jag men sköterskan ger fortfarande inga alternativ. Alla pappor gör det, hör jag samtidigt som jag står med en sax i min hand och måttar med darriga händer. Jag klarar det och allt har gått bra. Tårarna kan inte vara närmare. Helt sjuk känsla. Nu är jag pappa!

Hon är jättefin så klart och heter Alice. Har aldrig varit stoltare än nu, samtidigt som man är orolig hela tiden att något ska hända. Jag ska nog avsluta nu men detta ämne kan nog dycka upp igen.

Att bli pappa är det största som har hänt mig och detta får därför högsta betyg av mig.

PPPPPPPPPP
/ Playwood - en jävla stolt pappa

* Läkarspråk/latin