Att ljuga för sig själv

Jag tror jag talar för många i min ålder när jag tar upp detta ämne. Att gå över gränsen 30 år har sina pris. Allt är inte lika lätt längre, som det en gång var. Då man var ung och stark. Jag lurade mig själv häromdagen då jag kom hem från poståkeriet efter att ha jobbat i 13 timmar, cyklat till och från jobbet (på hisingen), trampat på för fulla muggar uppför mördarbackarna hem till mig. Jag öppnade dörren och rusade in till Mia och stolt skrek ut, - Jag känner mig starkare är någonsin!

Jag gjorde verkligen det. Jag hade inga problem att trampa uppför den backen jag annars kliver av cykelnför att bestiga. Jag hade tränat dagen innan utan att drabbas av de sedvanliga krämporna i knäna. Jag var nöjd och stolt. Hade jag min formtopp nu?

Svaret dröjde inte mer än 8 timmar när jag skulle upp för att avverka nästa poståkerietdag. Segt att gå upp kl 6.30, segt att cykla ut till hisingen, exportgatan, segt att spinga omkring med paket, segt att jobba över en halvtimme och rent förjävligt att trampa hem uppför de där backarna som helt plötsligt hade växt sedan dagen innan. Kan verkligen lite regn ge asfalt ny tillväxt.

Nu har jag lovat mig själv att inte lura mig själv på förhoppningar om en framtid som allsvensk spelare eller en toppatlet inom någon annan idrott. Jag är över 30 och jag fejsar faktan.

Playwood - er förlust av en framtida blåvittspelare