Poker, ett sätt att umgås

Om någon för några år sedan hade sagt till mig att att det i var och varenda stuga skulle spelas ett pokerspel kallat Texas hold'em, så hade jag antagit att de nyss blivit utsläppta från Lillhagen eller snart skulle bli inskrivna. Hade det handlat om vanlig poker, chicago, plump eller finns i sjön så hade man väl kunnat gå med på deras spådom, men inte Texas hold'em. Vad är det(?), skulle jag sagt.

Nu har jag förstått det roliga och det stora med spelet. Det är faktiskt ganska genialiskt. Det är brilliant uttänkt och spänningsmomentet finns hela tiden. Dessutom så är det ett jäkligt bra sätt att umgås. Man kan sitta och spela på förfesten eller bara ses ett gäng och sitta och spela samtidigt som man kan tjöta skit. Att man sedan känner sig som en riktig korthaj med alla (i bästa fall) sina marker framför sig. Bara känslan av att kasta in sin bet lite lätt nongalant är värt en hyfsat stor förlust. Att man dessutom kan vinna pengar gör spelet fulländat.

Trots att det är ett sådant högklassigt spel förstår jag inte hur det kan bli så populärt bara genom att de visar det på TV. Här kan man verkligen snacka om att televisionen har stort genomslag hos folket i verklighetens soffa. Det är väl så vi funkar.

Högt betyg till poker. Enda minus är att man kan förlora stålar, bli beroende eller, ibland efter ett fotbollsläger, jävligt trött på spelet bara.

PPPPPPPP
/Playwood, er bluffgubbe i alla väder.

Ps. Vad som var jäkligt skumt när jag för ett tag sedan började skriva denna var att brorsan bloggade om poker även han, i sin "hora vs prelle" ds.