Att ljuga för sig själv

Jag tror jag talar för många i min ålder när jag tar upp detta ämne. Att gå över gränsen 30 år har sina pris. Allt är inte lika lätt längre, som det en gång var. Då man var ung och stark. Jag lurade mig själv häromdagen då jag kom hem från poståkeriet efter att ha jobbat i 13 timmar, cyklat till och från jobbet (på hisingen), trampat på för fulla muggar uppför mördarbackarna hem till mig. Jag öppnade dörren och rusade in till Mia och stolt skrek ut, - Jag känner mig starkare är någonsin!

Jag gjorde verkligen det. Jag hade inga problem att trampa uppför den backen jag annars kliver av cykelnför att bestiga. Jag hade tränat dagen innan utan att drabbas av de sedvanliga krämporna i knäna. Jag var nöjd och stolt. Hade jag min formtopp nu?

Svaret dröjde inte mer än 8 timmar när jag skulle upp för att avverka nästa poståkerietdag. Segt att gå upp kl 6.30, segt att cykla ut till hisingen, exportgatan, segt att spinga omkring med paket, segt att jobba över en halvtimme och rent förjävligt att trampa hem uppför de där backarna som helt plötsligt hade växt sedan dagen innan. Kan verkligen lite regn ge asfalt ny tillväxt.

Nu har jag lovat mig själv att inte lura mig själv på förhoppningar om en framtid som allsvensk spelare eller en toppatlet inom någon annan idrott. Jag är över 30 och jag fejsar faktan.

Playwood - er förlust av en framtida blåvittspelare

Att leva med en en gravid flickvän del 2 och fan så mycket längre gånget

Nu har det gått ett tag eller rättare sagt två dryga månader sedan senaste text där detta ämne behandlades av mig utifrån mina egna ögon, öron och övriga sinnens betraktelser. Som ni vet så är det väldigt intressant och spännande att göra uppföljelser av alla dess slag. Vare sig man heter René Gnyberg, Robert Aschelberg eller Janne Jugesson så väljer man dessa vägar att gå för att suga ut den sista droppen av sitt alster, som man desperat slickar av ett kolapapper i sitt sockerbehov. Jag tänkte följa detta mygelaktiga exempel.

När ens partner vandrat in i åttonde månaden av graviditeten så följer en del problem som man som problembidragare måste ta ansvar för. Den tidigare så smärta och smidiga flickvännen som tidigare kunde studsa upp ur sängen på morgonen (även om detta aldrig har hänt) kan nu inte ta sig upp utan min baxningsteknik, där man tar spjärn med bägge fötterna mot sängens långsida samtidigt som man tar ett fast grepp kring flickvännens underarmar och drar för allt som man är värd. Viktigt är att man ignorerar knaket som träramen ger ifrån sig då ett uppehåll i arbetet kan medföra sprickor i träet.

När man fåttt upp henne på fötter så gäller det att snabbt få henne att sätta fart mot toaletten då det brukar uppstå ett ganska akut behov av detta varannan timme. Att gå ut är nästan ingen idé om man ska längre sträckor är ut i svalen. När man kommer så pass långt så är blåsan oftast ganska full.

Ett annat bekymmer när man kommit så här långt i graviditeten är att det inte längre finns några namnalternativ kvar till barnet. Vi har nu gått igenom de namn som finns i almenackan och är väl vid detta laget inne på det finländska namnutbudet för att finna något som inte redan varit ett uttjötat alternativ. Antagligen så slutar det med att han/hon får döpas (icke) till det nuvarande namnet "Bebben", vilket i blåvita kretsar inte är fy skam.

För att vara helt ärlig så är detta ett ganska jobbigt stadium för Mia men hon har växt till en kämpe som jag inte tidigare sett hos henne. Detta gör det lättare att stanna hemma och ta hand om henne istället för att träffa dem jag känner, vilket jag ändå har ganska dåligt samvete för.

Nu har jag inte tid med er längre för jag har en och en halv att ta hand om.


Att ha en gravid flickvän

PPPPPPPP

Playwood - er polis i sandlådan